Underbara lusitanos och fruktansvärda smittor

Nu är vi två veckor in i höstterminen. Jag kom in i höst- och pluggvardagen väldigt snabbt och det känns som om sommarlovet var för väldigt länge sedan, fastän det bara var en och en halv vecka sedan jag hoppade in och jobbade senast.

 

Igår var jag på lusitanoferia på Rotbrunna häst- och kursgård. För er som inte vet är lusitano en hästras (den hästras som min häst Oportuno är) och feria är som en stor portugisisk fest (med reservation för att inte ordet egentligen betyder det men i det här fallet är det så). Det är alltså en stor hästfest som sträcker sig över hela helgen. Det är utställningar, shower, tävlingar, utställare och god mat i en härlig röra. Och såklart lusitanos överallt. De är fantastiskt vackra hästar! Vi har bland annat sett två Oportunokopior. Lite kul faktiskt. De hade samma brännmärke som honom och det blev väldigt tydligt att den uppfödaren har starkt inflytande över just den lusitanolinjen. Andra linjer kan vara mer högbenta eller smäckra men Veiga-linjen är små Oportunosar allihop verkar det som. Det är den typen av lusitano som jag tycker bäst om. De är ganska små, kompakta och ser lite alldagliga ut – tills en ryttare kommer upp, då blir de fantastiska kraftpaket med världens utstrålning.

 

Efter en dag med lusitanos känns det plötsligt ännu jobbigare att Oportuno ska flytta hem till mina föräldrar igen. Men men, nu är det som det är. Jag tröstade mig med att välja ut en födelsedagspresent till mig själv från mamma och pappa. En akvarellmålning av en häst. Jag blev helt förälskad i den på en gång men den var alldeles för dyr för att impulsköpa. Då steg mamma och pappa in och köpte den till mig i födelsedagspresent, trots att jag inte fyller år förrän om en dryg månad. De är rätt bra ibland, mina föräldrar. Tavlan kommer bli jättefin i det nya huset. Jag funderar redan över var jag ska hänga den så att jag kan se den så ofta som möjligt.

 

 
En av mina favoritbilder på mig och Oportuno, tagen för två år sedan.
 

På universitetet har vi under veckan pratat en hel del och djurskydd och en hel del om smittskydd. Två ämnen som inte verkar så jättekul först men som blir mer och mer intressanta ju mer vi lär oss.

Smittskydd är faktiskt jättehäftigt. Först tänkte jag att usch och fy det där vill jag aldrig hålla på med. Det är bara massa avlivningar av stora besättningar och sjukdomar som sprids vad vi än gör. Men sedan började jag tänka om. Sverige är ett så pass litet land att vi faktiskt har chans att utrota en del av de sjukdomar där andra länder skrattar bara av tanken på att utrotning skulle gå att genomföra. Ett exempel är sjukdomen PRRS som går på svin. Den finns inte i Sverige idag. I andra länder, exempelvis USA och Danmark, är den vanlig.

 

Vi har pratat om hur bekämpningen av boskapspesten gick till. Ni vet, den där sjukdomen som gjorde att så många dog på 1600-1700-talet. Den sjukdomen som faktiskt var anledningen till att veterinäryrket uppkom. Den utrotades inte på 1700-talet (som jag faktiskt trodde innan jag började läsa – inte hör en om pesten nuförtiden heller?) utan först 2001. Det krävdes ett enormt arbete för att utrota pesten och kostnaden för detta mellan 1945 och 2011 var fem miljarder USD. Galet mycket pengar tänkte jag. Sedan berättade föreläsaren att det senaste kungliga bröllopet i Storbritannien kostade 8 miljarder USD. Vilken skev värld vi lever i.

Nästa projekt verkar vara att utrota Peste de Petit Ruminants, alltså motsvarande sjukdom fast den drabbar små idisslare istället för stora, alltså får och get istället för nötkreatur.

 

Hur häftigt hade det inte varit att vara med och jobba för att utrota stora sjukdomar? Tänk att vara den veterinär som utrotar mul- och klövsjukan, afrikansk svinpest eller rabies, till exempel. Tänk så många djur en skulle kunna rädda från en plågsam död på det sättet! Och människor också faktiskt.

Jag trodde tidigare att rabies inte var något stort problem, förutom för gatuhundar typ. Helt fel.Förra året fick jag lära mig att rabies tar 200 människoliv per månad, bara i Kina. Detta bli 2400 per år. Ännu fler om en räknar hela världen. Jag vet ingen siffra på hur många djurliv sjukdomen tar per år i världen, men jag gissar på att det är betydligt fler än 2400. Eftersom det inte finns något botemedel och eftersom det är en väldigt plågsam sjukdom med i princip 100 % dödlighet känns det väldigt viktigt att minska smittspridningen. 

 

 

Djurskydd har vi också pratat om. Mer om det i nästa blogginlägg! 



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

veterinartjejen.blogg.se

Om att vara ung kvinna och studera till veterinär.

RSS 2.0