Hej hopp allihopa! Jag har klippt mig. Ganska rejält har jag klippt mig. Ni skulle sett högen med avklippt hår som bara växte och växte på golvet nedanför frisörstolen.

Jag har haft långt hår i princip hela mitt liv. När jag och min syster var små så var vi de som hade längst hår av alla. De flesta små barn får en kort, lättskött frisyr men inte jag och lillasyster. Nej, vi hade långt hår som hängde i vågor ner för ryggen och böljade i vinden. Det var väldigt fint. Men väldigt opraktiskt. Hår i munnen, hår i glassen, hår som gör ont att borsta, hår som fastnar i gungan när man leker den där leken där man ska snurra på gungan massa varv och sedan släppa så att den snurrar tillbaka jättesnabbt av sig själv.

Trots detta höll vi fast vid våra långa hår, de var ju så fina. Faktum är att jag har haft långt hår ändå sedan dess, förutom en kort period i nian då jag hade den supermoderna pagen. När jag började läsa på veterinärprogrammen insåg jag dock en sak. Vi är ungefär hundra tjejer och nästan alla har samma frisyr som mig! Aaaaa! Jag måste göra något åt detta, jag klarar inte att bara vara en i mängden i fem år. Så i lördags ringde jag och bokade en klipptid och igår gick jag dit och klippte av mig allt hår. Nu ser jag ut som Robyn. Och känner mig som Robyn också: hur cool som helst. Jag gjorde ett facebook-inlägg om det och jag har aldrig fått så mycket facebook-uppmärksamhet innan. Snacka om ego-boost!