Ryttareliten – programmet på SVT som väcker starka känslor. Jag tycker att det är jättebra. Äntliget ett program som visar flera sidor av ridsporten!

Jag tycker att programmet visar att ridsporten är mer än glam, vita ridbyxor och glansiga hästar. Det visar även det där varje-dag-jobbet som görs i tystnad och ensamhet i ridhuset på gården. Det visar press från förbundet, från hästägare, från tränare. Det visar blod, svett och tårar. Det visar hur svårt det är att träna en häst och jag tycker att det framgår att det är något som inte vem som helst kn göra i en handvändning. Programmet är bra på att visa att även de duktigaste ryttarna har problem med sina hästar och att det där med ridning, det är rätt svårt.

Jag har pratat med andra som tycker att vissa av ryttarna framställs som väldigt snobbiga men jag håller inte med. ”Hon bara går till sin pappa och ber om en ny häst, gud så bortskämd hon är.” Tja, ungefär så har det gått till varje gång jag har fått en häst också. Det är väl ingen människa som tror att ryttarna själva har kapital nog att köpa in och äga alla hästarna själva. En häst på högsta nivån kostar miljoner, det är väl inget konstigt att man måste ha stöd från sponsorer, vänner och familj.

Dessutom tycker jag att ryttaren i fråga inte känns snobbigt utan snarare driven och tar för sig. Något som kanske inte väntas från en kvinna.

Jag blev lite förvånad över ryttarnas reaktioner när de säljer sina hästar. Jag har väl alltid tänkt mig ungefär att de ser sina hästar som arbetskamrater och redskap och inte som sina bästa vänner. Jag väntade mig absolut inte att de skulle gråta och snyfta när det är dags för hästen att åka iväg. Det är fint att se att även hästar som är en slags inkomstkälla för ryttarna får kärlek och inte bara ses som objekt.

Jag har också sett spin off-serien som bara går på SVT-play, Ryttareliten: Stallet. Den handlar om ryttarnas hästskötare och den är faktiskt ännu bättre. För första gången någonsin ser jag ett program om tjejer som älskar hästar och vill jobba med hästar, inte med att rida, som inte fokuserar på hur snuttegulligt och puttenuttigt det är med hästar och hästtjejer. Det här programmet fokuserar på vilket otroligt jobb hästskötarna gör, vilket stort ansvar de har och vilken enorm kompetens de har.

Summa summarum: Ryttareliten är ett väldigt sevärt program, Ryttareliten: Stallet likaså. Se dem!

Dessvärre har programmet fått mig att sakna hästägandet något enormt. Jag saknar att utvecklas tillsammans med min häst. Jag saknar det där teamet vi blir, jag och min häst. Den känslan jag får när jag rider min egen häst och precis allt stämmer, när vi dansar, den har jag inte hittat någon annanstans. Att rida på ridskolan kommer en bit på vägen men inte ens nära hela vägen fram. Det är en enorm skillnad att rida på Oportuno eller Fausto som jag har känt i flera år, jämfört med att sitta upp på en okänd häst och rida en timme på ridskolan. Både Oportuno och Fausto har tagit år att lära känna, hur skulle jag kunna få samma känsla på en häst jag har suttit på bara några gånger?

Varken Oportuno eller Fausto är speciellt lättridna hästar. Det har tagit lång tid att få deras förtroende. Jag kommer ihåg att Oportuno totalvägrade att fatta galopp första gången jag red honom. Inte en enda gång fick jag honom i galopp.

Då var jag femton år och han tyckte antagligen att jag inte hade någon som helst koll på vad jag höll på med, vilket jag inte heller hade.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hur jag och mina hästar har utvecklats tillsammans genom åren men det känns inte riktigt som att det får plats här så jag lämnar ämnet öppet just nu och önskar alla en trevlig helg.