Jag var på ridskolan igår och red dressyr. Jag tycker det är så otroligt roligt att åka till ridskolan, jag känner mig nästan som ett litet barn igen. Den enda skillnaden är att jag inte trillar av hela tiden nu och att jag inte har mamma och pappa med mig att vinka till på läktaren. Men känslan är samma nu som när jag var fyra år och började rida på små ponnyer på ridskolan där vi bodde.

Mitt allra första hästminne är från första gången jag var på ridskolan. Det var väl säkert mammas idé att jag skulle börja rida och det var hon som var med mig. När hästarna skulle delas ut frågade ridläraren mamma vilken häst jag ville ha. Mamma svarade att jag ville ha den minsta och snällaste hästen. Ni får Pysen, sa ridläraren. Pysen, det var en shetlandsponny. Fux tror jag. Jättestor, alldeles enorm. Jag nådde knappt upp när jag skulle borsta den ju. Läskigt.

Man kan väl säga att jag har ändrat mitt hästperspektiv lite. Hästen jag red igår kändes helt lagom och den var väl en sisådär 170 cm i mankhöjd. Jättetrevlig var den faktiskt. Typisk hopphäst med lite stel kropp och underhals men en trevlig framåtbjudning och inställning. Det är inställningen hos hästen som jag tycker är viktigast. Jag vill ha en häst som är pigg och glad och som gillar att jobba.

Nu tyckte väl hästen från igår att det var lite jobbigt att gå i rätt form men den försökte i alla fall. Den gjorde som jag sa åt den att göra, i alla fall så gott den kunde. Det är klart att det inte är helt lätt att göra perfekta skänkelvikningar om kroppen är stel som en planka och inte tar emot när man försöker böja den.

Jag tycker att hästar på ridskolan är hjältar. De går dag ut och dag in med ryttare som pratar på olika sätt med den, ryttare som gör fel, ryttare som begär för mycket. Oh varje dag gör de sitt bästa. De förtjänar all cred i världen.

Jag sa till ridläraren att jag tyckte att hästen jag red var rolig att rida och hon svarade att det tycker minsann inte alla. Varför inte? Jo, sa hon, de tycker att han är för pigg. Lustigt det där, tycker jag. Jag vill gärna ha en häst som är lite framåt (inte en häst som sticker och så men lite bjudning får den gärna ha) men andra vill hellre ha en lite långsammare. Det är tur att det finns olika människor till olika hästar, det blir liksom alltid perfect match någonstans.

Jag har bestämt mig för att jag ska tycka att det är roligt att rida och att jag alltid ska tycka att det går bra. Så varje gång jag åker till ridskolan säger jag till mig själv att idag ska det gå bra och jag ska gilla hästen jag får rida. Och hör och häpna, det går alltid bra och jag gillar alltid hästen jag får. Fantastiskt, eller hur?

(Eller ja, nästan alltid. För ett tag sedan fick jag rida en häst som vägrade sätta igång i trav. Världens stoigaste sto var det och hon blev sur varje gång jag la an skänklarna. Det var lite svårt att vända till något positivt. Men då försöker jag istället tänka att nåja, jag får se till att det går bättre nästa gång.)

Tidigare hade jag inte den här inställningen utan jag ville alltid maximera min och hästens prestation. Istället för att bestämma för mig själv att det skulle gå bra så kunde jag säga till mig själv att idag ska jag inte ge mig förrän jag får till den där övningen perfekt tre gånger på rad, eller att jag ska inte låta hästen skygga för något alls under uteritten. Och vet ni vad? Det gick väldigt mycket sämre då. Otroligt så dåligt det gick. Faktum är att jag nästan aldrig var nöjd, varken med mig själv eller med hästen. Stackars min lilla häst som fick stå ut med detta. Tur att jag har lagt ner det och börjat njuta av ridningen istället. För ridning är helt fantastiskt roligt!

Såhär glad är jag när jag är på ridskolan.