Att sitta på en tenta och känna sig ganska värdelös
Jag hade tenta igår. Och i tisdags. Det där med att skriva tenta är inte kul. En kurs brukar gå till ungefär såhär för mig:
1. Kursen startar. Det känns som evigheter till tentan.
2. Under kursen går jag på föreläsningar och pluggar hemma. Pluggar ganska mycket faktiskt. Hemmaplugget hjälper mig att förstå saker men ger sällan något minne för smådetaljer.
3. Tentaplugg. Påbörjas alltid för sent. (Även när det påbörjas i tid!) Nu ska alla de där smådetaljerna tryckas in och allt som har glömts bort från början av kursen ska tillbaka in i hjärnan. Under den här perioden brukar mitt sociala liv gå i graven totalt. Jag träffar i princip bara min häst och min pojkvän.
4. Dagen innan tentan. Jag kommer till insikten att jag faktiskt inte kan trycka in mer i mitt stackars överbelastade minne. Det får bära eller brista.
5. Morgonen innan tentan. Kollar igenom mina anteckningar en sista gång. Nu brukar det kännas ganska bra och lugnt.
6. Själva tentan. Kan gå till på två sätt. Antingen får jag världens flow eller så känns det som om jag aldrig har sett orden innan. Eller både och – som på tentan igår.
Tentan igår var i ämnet patologi och den var indelad i två delar, en teoretisk och en med histologiska bilder.
Den teoretiska biten kändes bra. Riktigt bra. Flow och detaljminne. Wow. Jag är typ bäst i världen. Bäst i klassen minst. Inget kan stoppa mig!
Sedan började jag med histologidelen. Plötsligt kändes inget bra. Inget. Jag kollade på bilderna och såg bara rosa ludd. Jag kunde plötsligt inte se skillnad på olika celler och jag kom inte ihåg någonting. Blandade ihop allt, organ, celler, vävnader. Det var INTE kul. Det värsta i en sådan situation är att jag inte kan låta bli att banna mig själv för att jag inte har pluggat ordentligt.
Det mest produktiva i situationen hade såklart varit att lägga allt sådant bakom mig och istället stanna här och nu. Fokusera på vad jag ser på bilderna och vilka slutsatser jag kan dra av det. Men icke. Det gick bara inte. Bilderan flöt ihop till en suddig röra. Jag fick nästan panik för att jag inte kunde ordna mina tankar. Jag går på veterinärprogrammet och är bland eliten i Sverige, som en föreläsare uttryckte det. Jag borde kunna detta! Hjärtat slår och jag känner hur jag börjar svettas under armarna. Hjärtat slår hårdare. Andingen blir snabbare och snabbare. Plötsligt börjar jag bli osäker även på den första delen. Den kändes alldeles för bra. Kanske har jag missförstått allt?! Ångest!
I det här läget inser jag att jag måste göra något för att samla mig. Jag går på toa. Kollar mig i spegeln och säger till mig själv att jag fixar detta. Går tillbaka till min plats, tar ett djupt andetag och kollar på bilderna. Den där lilla pausen hjälpte faktiskt. Jag kan fortfarande inte allt och jag kunde definitivt ha behövs några dagar plugg till (varifrån jag skulle ha fått de där extra dagarna är ju en annan fråga…) men jag kunde tänka klarare. Jag svarade på alla frågor så gott jag kunde. Gissade lite. Kollade nog på bilderna. Vad ser jag? Röda blodkroppar, ödem osv. Vad kan detta ha kommit ifrån? Vilken sjukdom uppstår så? Dra slutsats! Bättre att gissa än att lämna tomt.
Jag tog mig igenom tentan till slut. Det var ingen njutning. Det var faktiskt en av de värre tentorna jag har gjort. Hujeda mig. Men nu är den slut.
Det dumma är att varje gång jag har skrivit tenta så ska alla fråga hur det gick. Hur gick det? Hur GICK det?
Vad dessa alla inte förstår är att det är en väldigt dum fråga. En vet aldrig hur det GICK. Det dröjer faktiskt tre veckor innan en får reda på hur det gick.
När en frågar någon hur det gick frågar en efter ett resultat. En bokstav på ett papper. G eller inte? En är liksom inte intresserad av att veta något annat. Jag vet att detta inte är meningen och att alla bara är intresserade och snälla och vill veta hur det går för mig. Men jag börjar bli duktigt trött på att alla ska placeras in i någon slags register efter sina resultat.
Jag frågar alltid hur en tenta kändes. Hur KÄNDES tentan? Resultatet är egentligen oviktigt i det läget. Resultatet får en ju ändå inte reda på förrän efter tre veckor. Det jag tycker är viktigare är prestationen. Två personer kan ha fått samma resultat men ha gjort två helt olika prestationer.
Jag tycker tillexempel att det är en större prestation om jag blir godkänd på teoridelen på patologitentan än om jag blir godkänd på histologidelen. Jag har pluggat teori tills ögonen nästan börjat blöda. Gud, så jag har suttit och försökt nöta in det. Nu kan jag det. Förstår och minns.
Histologidelen kan jag inte. Jag kan en del men inte allt. Om jag blir godkänd så är det mest att jag har haft tur med frågorna. Inte att jag egentligen har presterat speciellt bra.
(Visserligen tycker jag att det var en enorm prestation av mig att ta mig igenom histologidelen trots ångesten och värdelöskänslan men det är ett annat kapitel)
Frågar man hur det GICK så är svaret samma för båda tentorna. Det gick bra. Godkänd. Jag betyder inget mer än mitt resultat.
Frågan man hur det KÄNDES så är det helt olika svar. Ena delen kände jag verkligen att jag visste vad jag pratade om. Jag har kunskaper i ämnet som jag kommer att använda i mitt framtida yrkesliv och som kommer hjälpa mig att rädda liv. Den andra delen kändes inte så bra. Jag ska gå hem och läsa på mer för även om jag blev godkänd så var det med ett nödrop och det kommer att slå tillbaka på mig någon annan gång.
Förstår ni skillnaden?
Jag har diskuterat det här med ett antal personer (fler än två så ingen behöver känna sig utpekad) och alla brukar först ta väldigt illa vid sig och mena att de absolut inte vill förolämpa mig och att jag får ta och skärpa mig och inse att de bara menar väl. Det är egentligen mitt fel att jag blir ledsen eftersom jag MISSFÖRSTÅR. Minst tre personer reagerade så mot mig igår. De flesta brukar sedan inse vad jag menar. Jag, och säkert alla andra, blir jätteglad när någon vill veta hur det går för mig. Men jag är inte speciellt intresserad över att bli bedömd enbart efter mitt resultat. Enbart. Som om ett IG skulle betyda döden. Som om en omtenta är döden. Det är det inte. En omtenta ska mer ses som fördjupade studier, inte som ett totalt misslyckande.
Det tog mig flera år att inse detta och jag blir fortfarande ledsen varje gång någon hintar om att jag skulle vara misslyckad som person om jag får ett dåligt resultat. Till exempel när någon säger ”Åh nej tror du att du måste göra om tentan, stackars dig”. Jag VET att det bara är välmening. Vet. Självklart förstår jag det och kan i viss mån uppskatta omtanken men jag blir faktiskt jätteledsen samtidigt. Dessutom händer detta väldigt ofta. Inte bara mot mig. Jag har såklart pratat med vänner om detta och alla vittnar om samma sak. Personer utanför studievärlden verkar tro att en omtenta är något giftigt. Något som innebär att en inte är värdig sin kommande yrkestitel. När det i själva verket oftast handlar om huruvida en har haft tur men frågorna och pluggat på de rätta sakerna eller inte.
Jag hoppas att jag kan hjälpa någon med detta. Det måste ju finnas andra som har upplevt samma sak? Som sagt, jag frågar själv aldrig någon som precis gått ut ur tentasalen hur tentan gick. Knappt när resultaten väl kommer heller. En del saker tycker jag att man själv ska få bestämma om man vill berätta.
