Häromkvällen fick vi ett sent samtal från vår stallägare. Vår Oportuno var jättehalt och hade stapplat in på hagen utan att kunna stödja på ena bakbenet. Jag och mamma kastade oss in i bilen och for i ilfart till stallet. Väl på plats konstaterade vi att han var svullen och varm i benet och i hoven men att det inte fanns något sår. Stackars Oppis var väldigt smärtpåverkad. Han hade inte ens ätit upp sin mat. (Vilket är katastrof för matvraket vi är vana vid) Han vände huvudet och pekade med mulen på kotan och hoven, precis som om han ville visa var han hade ont.

Ut och spola benet i kallt vatten och samtidigt försöka få tag på en veterinär. Vi hade tur för Henrik Hansson hade jouren hos distriktsveterinärerna. Vi diskuterade med honom och kom fram att vi skulle avvakta tills morgonen därpå och ringa igen. Eftersom mamma jobbar och jag är hemma just nu så var det jag som fick sköta det hela. 

Upp tidigt, åka till stallet och inse att Oppis var mindre smärtpåverkad men likväl svullen, ringa Hansson igen och få rådet att ringa hovslagaren för att det låter som en hovböld och slutligen ringa och bestämma en tid med en hovslagare som Hansson tipsade om. 

Hovslagaren kunde inte komma förrän på kvällen så jag fick lägga ett våtvarmt omslag och sedan var det bara att vänta. När hovslagaren till sist kom så konstaterade han att jo, hästen ömmar på sulan men att han inte kunde hitta något. Antagligen satt det en hovböld längre in eller så var det en hovbensfraktur, trodde han. In och röntga på Huntleys hästklinik, tyckte han, 

Hovbensfraktur, tänkte vi. Hjälp. Det är ju jättelång konvalecens. 

Så dagen därpå fick jag åter igen sitta i telefonen och försöka få tag på veterinären. Efter en sådär 70 försök kom jag äntligen fram och fick prata med en av veterinärerna. Kom in om en timme, sa hon.

Bara att kasta sig i bilen igen och köra till stallet. Jag hade aldrig kört transporten ensam innan och jag har definitivt aldrig åkt till veterinären med hästen själv. I vanliga fall är jag ju medhjälpare och någon annan (typ mamma) fattar alla viktiga beslut opch så, men nu var det bara att gilla läget. Som tur var kunde jag få hjälp med direktiv när jag skulle koppla på transporten men resten fixade jag faktiskt själv. 

Väl hos veterinären konstaterade hovslagaren där att det faktiskt var en hovböld men att den satt ganska långt in. Jag drog en lättnadens suck. Ingen fraktur. Puh!

Han skar upp den och gipsade och hade sig. Så nu har Oportuno ett bandage på benet som ska sitta fram tills återbesöket om tio dagar. Dessutom fick vi ett recept på medicin som han idag har fått för första dosen av fem. 

Smidigt att få lite veterinärerfarenhet såhär några dagar innan utbildningen börjar?

Duktiga, snälla Oportuno! Han stod som ett ljus hela tiden. Så lugn och så trygg. Jag fick massor av beröm för honom och för hur jag hanterade honom. Det är helt fantastiskt att ha en sådan häst, det borde alla få känna på.

Till slut, vi hade en himla tur som fick kontakt med så duktiga och trevliga veterinärer. Både Henrik Hansson och systrarna Olsson på Huntley är helt fantastiska!