Det där med att behålla vänner och intressen under tiden en går en krävande utbildning – går det?

Här är mina erfarenheter:

Det går sådär. Hade inte internet funnits så hade det inte gått alls. Tacka vet jag facebook.

”Om en har kvar några vänner alls som inte är från veterinärprogrammet efter examen så har en verkligen lyckats bra.”

Låt mig förklara. Att gå en krävande utbildning är just det – krävande. Då pratar jag både om tid och energi som behöver läggas på studier. Det där att studier skulle vara en heltidssysselsättning stämmer bara till viss del, och är jättemycket beroende på vilken kurs man läser. När jag läste samhällsvetenskapliga ämnen i Lund hade vi undervisning kanske 8 timmar i veckan. Inte la jag 32 timmar i veckan på självstudier inte, kanske veckan innan tentan bara. Jag klarade mig bra ändå. Det hela var en baggis efter gymnasietiden tyckte jag. Stressigt nära tentan, visst, men inte så jättemycket mer egentligen. Om jag bara hade vetet vad som väntade…

Veterinärprogrammet är något helt annat. Basåret som jag läste i Malmö låg i och för sig ungefär lika högt i antalet timmar jag la ner så jag var förberedd när jag började. Tack och lov. Hade jag kommit direkt från Lund hade jag fått en chock.

Nu har vi vissa kurser faktiskt undervisning upp till åtta timmar per dag och sedan självstudier ovanpå det. Andra kurser har mindre undervisning men mer självstudier. Överlag lägger jag ner betydligt (!) fler timmar på studier nu jämfört med när jag läste i Lund. Dessutom är studierna av en annan typ.

Min uppfattning är att samhällsämnena handlar mycket om att förstå och dra egna slutsatser utifrån det man förstår. Naturämnena är mer att acceptera hur det ligger till, komma ihåg och sedan lägga ihop 1+2 för att lösa problem 3. Jag vill inte uttala mig kring huruvida det ena skulle vara svårare än det andra, det är bara olika. Jag läste samhälle på gymnasiet och behövde därför ställa om.

 

Tillbaka till vänner och fritid. Går det att plugga samtidigt som man har ett liv?

Ja, såklart det går. Det gäller bara att hitta en nivå som funkar. Och den nivån är garanterat inte samma som man egentligen hade tänkt sig.

Jag tar mig själv som exempel. Mina fritidsintressen inkluderar min pojkvän (han får här nöja sig med att bli degraderad till ”fritidsintresse”, såklart betyder han mycket mer än så), min häst, vänner och att skriva. Där tar det stopp! Allt annat som jag tidigare har hållit på med är bortrensat. Träning, tumblr, följa tv-serier och sådant är helt borta. Just nu i alla fall. Det får helt enkelt inte plats. Jag har valt de andra grejerna i första hand. Hästen är tillexempel viktigare för mig än att se alla avsnitt av paradise hotell. Faktum är att vi har levt utan tv-uppkoppling sedan i december och klarat oss bra.

Jag märker att jag har sämre kontakt med de vänner jag hade innan jag började på veterinärprogrammet. Det är jättetråkigt tycker jag. Misstolka mig rätt nu, det är jättekul att umgås med andra veterinärstudenter också men ibland är det skönt att komma ifrån alla interskämt och prat om ruttna hästlivmödrar. Som sagt, tack och lov för facebook! Hur hade jag annars kunnat ha någon koll alls på mina vänners liv?

Samtidigt som jag har sämre kontakt med gamla vänner har jag ju faktiskt fått nya vänner. Det får en inte glömma bort! Studenter är ett roligt släkte och genom att aktivera mig i kåren har jag på köpet fått nya vänner och bekanta som jag inte hade velat vara utan.

Detta inlägg är inte menat att avskräcka alla som ska börja läsa nu till hösten utan det är mer en reflektion från min sida. Jag hör rykten om att andra lyckas både få och behålla vänner under studietiden – SAMTIDIGT som de får bra betyg och massa fritidsintressen. Det ska alltså gå. Bara att kämpa på alltså.