Nu är det snart tentaperiod igen. Den här gången är det immunologi först och sedan patologi några dagar senare. Patologikursen är betydligt större än immunologikursen och därför har jag bestämt mig för att satsa mer på den. Den patologikurs vi läser nu heter allmän patologi. Direkt efter tentorna kommer vi att fortsätta med speciell patologi. Allmän patologi är alltså som en grundkurs till nästa kurs om jag har förstått det rätt. Därför känns det extra viktigt att förstå allt. Om jag får en omtenta på den så kommer omtentan komma mitt i speciell patologi-kursen. Om jag får omtentan för att jag faktiskt inte kan ämnet alls så kommer jag inte att hänga med under nästa kurs, plus att jag måste plugga dubbelt. Då känns det betydligt lättare att läsa in en liten immunologikurs. Inte för att jag planerar att få omtenta men det KAN ju faktiskt bli så, oavsett hur ”duktig” man är. Ibland förstår man inte frågorna och då får man fel även om allt man har skrivit är korrekt rent faktamässigt.

Vi har vår sista föreläsning i allmän patologi imorgon. Synd. Jag gillar ämnet och jag gillar föreläsaren. Utom när det handlar om pyttesmå molekyler som påverkar andra pyttesmå molekyler till att i sin tur påverka ytterligare andra små molekyler. Då gillar jag ingetdera. Speciellt inte om alla molekyler heter små ologiska bokstavskombinationer. Det gör de nämligen nästan alltid. Kombinationerna är säkert logiska om man visste vad de stod för men vet man inte det är det faktiskt rena grekiskan.

Framförallt slår det tillbaka hårt att jag bara precis klarade den biomedicinska baskursen som vi hade i ettan. Jag hade tur som klarade tentan, fick rätt frågor. Det jag kunde kunde jag så det var kanske inte bara tur men det fanns helt klart delar som jag hade kunnat lära mig bättre. Det märker jag nu. Jag hade haft mer gratis idag om jag hade kommit ihåg alla vägar som molekylerna tar osv.

Dessutom märks det faktiskt att jag läste samhällskunskap på gymnasiet och det första året på universitetet. Det jag lärde mig där sitter fortfarande i lite. Lär dig att ta ut det viktigaste, sålla i detaljerna, skumläs boken, det är viktigare att förstå än att kunna alla termer. Pah. Det gäller då inte när man läser till veterinär. Då ska man kunna alla detaljer. Alla termer. Och DESSUTOM förstå. Nåja, allt går om man bara vill, eller hur?

Vissa saker kommer jag dock faktiskt ihåg från förra året. Ifall det är några amöbor som läser det här och känner sig nedstämda för att de inte heller tyckte BMBn var så kul – lyssna här. Det där jättetjocka häftet med alla ben och organ som man fick första veckan och hade tenta på andra veckan (typ) sitter faktiskt i! Det gör även den grundläggande latin som jag lärde mig första året. Jättebra när jag ska lära mig nya ord nu. Till exempel:

bäckenbenet = Os ischii (os = ben)

Sammanväxt = pagus

Sammanväxning i bäckenet (som siamesiska tvillingar) blir då ischiopagus. Logiskt va?

Jag tänkte tipsa om några hemsidor som jag brukar använda mig av för att plugga.

Glosboken.se

Till den här kursen har vi fått ett antal termer som vi ska lära oss. Ungefär som en gloslista. Helt omöjligt att lära sig genom att bara läsa. Alldeles för långa förklaringar för att orka sitta med papper och penna. Ensam hemma så ingen kan förhöra. Lösningen? Glosboken.se såklart!

Jag skriver in allt en gång och sedan kan jag välja mellan flera olika sätt att bli förhörd. Perfekt! Finns även en app men jag tycker att den är rätt dålig.

Medicinskordbok.se

Den här hemsidan är jättebra. Mycket bättre än att bara googla orden som jag har gjort tidigare. Kan inte förstå att jag inte har hittat den förrän nu i höst.

SVA.se

Sveriges veterinärmedicinska anstalts hemsida

Här finns info om typ alla sjukdomar till våra husdjur (med husdjur menas katt, hund, häst, ko, gris, får, get, fjäderfä) och några till. Dessutom nyheter kring veterinärmedicin och sånt. Till exempel så läste jag om den nya fågelinfluensan som drabbar sälarna på sva.se i början av september. Jag hörde det på radio först för någon vecka sedan. Eller om det var på någon nyhetssajt. Strunt samma. SVA var först i alla fall.

Sedan såklart även wikipedia och youtube, det säger sig nästan självt. Det är dock värt att poängtera att wikipedia inte alltid är en säker källa! Fast bättre än man tror ändå. Vi hade en föreläsare på viruskursen, tror jag att det var, som sa att en viss sak hade varit okänd länge men nu hade hon sett på wikipedia att någon hade listat ut hur det låg till så då var det så. Det var ett riktigt wow-moment för henne. Slutsats: wikipedia är rätt uppdaterad ändå.

 

Lycka till från mig! 

 

 

I helgen har jag gjort praktik på en grisgård. Det var otroligt spännande och lärorikt! Det som genomsyrade hela helgen har varit det här uttrycket ”Men jag döööör, så söta de är!”. Griskultingar är nämligen helt sanslöst söta. Sådär att man bara vill sno med dem hem. Speciellt när de kommer fram och vill hälsa. De vuxna kan också vara rätt söta faktiskt. Speciellt när de ligger i halmen men springer upp när de ser sin skötare komma. Eller när de äter sin mat och tittar upp och smaskar och man riktigt kan se hur de säger mmmmmm gott gott gott. Eller när de tycker att det är så skönt att bli kliad att de lutar sig så hårt mot handen att de nästan trillar omkull. Eller när man ger dem en tuss halm och de blir så lyckliga att de släpper allt de håller på med vara för att få borra in sitt tryne i halmen.  

Jag har ingen tidigare erfarenhet av grisar alls i princip. Jag har väl klappat lite på någon gris någon gång på hembygdsgården kanske men inte så mycket mer än så. Nu känner jag att jag har fått en helt ny kärlek. De är väldigt trevliga djur. Förutom när de lägger sig på sina kultingar. Vilken stress det var att försöka passa suggorna med nyfödda kultingar. Plötsligt hör man ett dödsskrik från en stackars klämd kulting. Då får man rusa dit och putta på suggan tills hon reser sig upp. Sedan hör man ett nytt dödsskrik och rusar dit. Då är det bara två kultingar som slåss om samma spene. Suck.

Såklart är det inte alla suggor som klämmer ihjäl sina kultingar men det händer. Väldigt sorgligt.

De kändes inte heller så trevliga när vi först gick in i den stora lösdriften och det plötsligt var rosa grisryggar precis överallt. De är helt enormt stora. Jag har väl haft en bild av Emil och griseknoen framför mig och trott att det var en vuxen gris. Det var det inte… Vuxna grisar är betydligt större. De är som tur är väldigt snälla och inte alls otrevliga.

Galten var dock riktigt läskig. Om jag hade mött en lös galt när jag var ute och gick i skogen hade jag blivit livrädd. Speciellt om den var mörk i pälsen som en av de i såg var. Den såg ut som en björn. Han var också snäll, kom när man ropade och gillade att bli kliad mellan öronen. Men ändå.

En annan sak jag har lärt mig är att grisar låter hela tiden. De ger konstant ljud ifrån sig. Inte som hundar, katter, hästar som bara låter ibland när de faktiskt vill något. Grisar låter prcis hela tiden. Och de låter inte bara nöff nöff som jag hade för mig. De låter som lejon när de pratar med sina ungar, som hundar när de blir rädda och som katter när de bråkar. Lustigt va?

Just nu sitter jag på ett café i Uppsala och väntar på att klockan ska bli elva. Jag har suttit här sedan klockan åtta och nu har jag i princip ruinerat mig eftersom jag får dåligt samvete om jag sitter här utan att köpa något.

Klockan elva går en buss från Uppsala till Lunde som enligt uppgift ska ligga någonstans i närheten av Kramfors. Jag kommer att vara framme vid halv fem. Jag som blir åksjuk kan inte plugga på buss. Inte ens läsa. Istället har jag laddat ner en ljudbok. (Helt lagligt via Storytel!) Boken heter Endgame: Kallelsen och är skriven av James Frey. Jag har hittills bara lyssnat i ungefär en timme och jag är redan fast. De där fem timmarna kanske går rätt fort ändå. 

Tack till Johanna Mollbrink för bilderna!

Min familjs hund är sjuk. Eller har varit. Eller kommer vara. Lite virrigt för oss alla. Låt mig förklara.

Ludde bor hos mina föräldrar men jag säger ändå att han är vår hund, trots att jag inte bor hemma längre. Jag har följt hela utvecklingen på telefon. Det var nämligen såhär:

Pappa ringde mig och sa att Ludde (även kallad Luddis, Ludd-skrutt och Luddis-Puddis) var dålig i magen och hängig. Han får de här symptomen ibland och då brukar vi sätta honom på ris-diet i några dagar så självläker det. Det gjorde det dock inte den här gången. Ludde blev värre. Hans dåliga mage blev inte bättre och han blev mer och mer allmännedsatt. Darrade, ville inte gå upp ur sängen osv. Jag tyckte att pappa skulle åka in till veterinären med honom och väl där upptäcktes det att Luddes levervärden var jättedåliga. Pappa sa att de inte hade kunnat mäta levervärdena utan att först späda blodet för att de var så höga. Ludde blev därför inlagd.

Hos veterinären var Ludde pigg och glad, vilket var himla skönt. Vi hade ändå ganska låga förhoppningar med tanke på att Ludde faktiskt är hela tio år. Veterinärerna hade inte kunnat göra ultraljud på levern för att Ludde hade så ont i den och de väntade på svar på prover.  

Efter två dagar hos veterinären ringde pappa till mig och sa att nu får Ludde komma hem. Tydligen har Ludde hepatit som är orsakat av en bakterieinfektion i tarmen som vandrat till levern. Nu får Ludde antibiotika och kommer äta foder som hjälper hans leverproblem. Vi vet inte hur länge. Kanske i två veckor, kanske hela livet. Det spelar egentligen ingen roll, bara Ludde mår bra. Det gör ont i mig när en liten hund inte mår bra. Hundar kan inte själva veta vad som är fel, de vet bara att något är fel. Det är vi som människor som måste hjälpa dem. Jag tycker att vi har ett ansvar att se till att våra djur mår bra. Det är vi som har bestämt att de ska födas och att de ska bo hos oss. Djuren själva har inget att säga till om. Därför är det även vi som ska se till att de mår bra.

Lite extra pluggmotivation har det hela gett mig. Jag är inne i mitt tentapluggsflow nu. Imorgon har jag tenta i Parasitologi, på torsdag virologi och nästa tisdag är det bakteriologi. Tre tentor på åtta dagar. Jag har varit med om värre men det är ändå massivt. Plugg plugg plugg och det tar aldrig slut. Att inte kunna åka hem efter en tenta och ta det lugnt på kvällen är jobbigt. Nu är det snabbt hem efter tentan och börja plugga på nästa. Bam bam bam, tenta tenta tenta. Ingen rast och ingen ro.

Efter tentorna har jag i alla fall något att se fram emot: jag och min pojkvän ska flytta ihop. Det blir alltså flytt från kollektivet. Skoj. Men massa flyttstädning vilket inte är så skoj. Nåja, man får välja att se det roliga.

Just nu är det parasiter för hela slanten. Jag läser om livscyklerna just precis nu. Tnkte bjuda på en som är ganska konstig, nämligen den lilla leverflundrans livscykel. Lilla leverflundran heter Dicrocoelium dendriticum på latin och drabbar bland annat får.

Får som bär på lilla leverflundran bajsar ut ägg. Dessa ägg äts upp av en snigel som gillar bajs. Inuti snigeln (eller landsnäckan som den egentligen heter) sker sedan en utveckling under tre månader. Sedan hamnar den kläckta och utvecklade formen av ägget, som nu heter cerkarie, i snigelns slem när den är redo. Cerkarie är alltså ett larvstadium, livscykeln innehåller flera.

Cerkarien äts sedan upp av en intet ont anande brunmyra. Inuti myran blir cerkarien en cysterad metacerkarie. Enkelt förklarat kan man säga att den hamnar inuti ett slags skal, en cysta. Eftersom parasiten attackerar myrans hjärna kommer myran att ändra beteende. Brunmyror är i vanliga fall nattaktiva men på grund av parasiten kommer den infekterade brunmyran att helt sonika spatsera ut från myrstacken mitt på dagen. Som om inte det vore nog gör larven i myrans hjärna att den klättrar längst ut på ett grässtrå och i princip ropar ”ÄT MIG” (enligt vår föreläsare alltså). Den kommer då naturligtvis bli uppäten av ett betande får. Fåret kan liksom inte missa att äta myran om den sitter ytterst på grässtrået som fåret vill äta.

Väl inne i fåret kommer larven att bli fri från sitt skal. Nu kommer det verkliga arbetet. Larven ska nu ta sig från tarmen till levern på fåret. Detta gör den via befintliga gallgångar. (Det finns även en stor leverflundra. Den använder sig inte av befintliga gallgångar när den ska till levern utan borrar egna gångar och orsakar därmed massa skada.)

När flundrorna väl har nått levern blir de vuxna, bosätter sig och skaffar barn. Äggen hamnar i gallan och utsöndras med bajset. Där kommer en ny snigel och äter upp det och cykeln börjar om igen.

Ganska häftigt hur en liten larv kan påverka ett djurs hjärna så att hela djurets fundamentala beteende ändras. Och att en parasit så målmedvetet kan ta sig från ett djur till ett annat för att till slut kunna ta sig in i levern, som är målet. Både snäckan och myran behövs för att leverflundran ska kunna ta sig till fårets lever. Ganska häftigt va? 

Det där med parasiter kan vara rätt äckligt (tillexempel när vi får se bilder på flera meter långa maskar) men när man väl börjar sätta sig in i det blir det spännande. Precis som med alla andra ämnen! 

Igår var det val. Ingen kan ju ha missat att det var ett val med ett väldigt förvirrande slut. Oavsett om man är röd, grön, blå, rosa eller något mittemellan detta så har man fått en bitter smak i munnen efter nattens resultat. Ett visst parti som inte tycker att alla människor är lika värda har fått en väldans massa mer procent än vad jag, och många med mig, tycker att de borde ha fått. De politiska vindarna blåser åt fel håll. Slitet uttryck, jag vet. Men tråkigt aktuellt. Mer än var tionde person i Sverige har röstat på det här partiet. Detta innebär rent statistisk att var tionde av mina vänner och bekanta har röstat på det här partiet. Det är så att jag blir lite rädd faktiskt. Och ganska arg.

Jag vill ha ett öppet sinne och inse att alla tycker olika och acceptera detta. Men i vissa fall kan jag bara inte tycka att det är okej med människor som tycker att vissa människor är mer värda än andra – utan någon annan anledning än vilken hudfärg man råkar ha.

Han i hand brukar rasism, sexism och homofobi gå. Jag bävar inför vad partiets inflytande kommer göra för många av mina vänner.

Nog om det. Det här är ingen politisk blogg. Det finns nog med sådana på andra håll.

Idag har jag varit hemma och varit sjuk. Gick upp klockan sex tillsammans med pojkvännen och åt frukost. Sedan tog det stopp. Att sätta sig på ett tåg från Södertälje till Uppsala och sedan gå i skolan till klockan tre kändes bara för mycket. Huvudet kändes som om det höll på att sprängas och jag svär att jag hade en sjöborre i halsen. Snoret bara rann och jag kände att nej, nu ska jag faktiskt lyssna på kroppen och STANNA HEMMA.

Sagt och gjort. Jag gick och la mig igen och sov till tio. La mig i badet ett tag. Käkade en andra frukost. Sedan mådde jag faktiskt mycket bättre. Så pass mycket bättre att jag kunde sätta mig och skriva några artiklar till Bladmagen. I vanliga fall skjuter jag alltid upp det till sista sekund och blir supermegastressad. Tänk så bra det är att vara sjuk ibland.