Jag hade tenta igår. Och i tisdags. Det där med att skriva tenta är inte kul. En kurs brukar gå till ungefär såhär för mig:

1.  Kursen startar. Det känns som evigheter till tentan.

2. Under kursen går jag på föreläsningar och pluggar hemma. Pluggar ganska mycket faktiskt. Hemmaplugget hjälper mig att förstå saker men ger sällan något minne för smådetaljer.

3. Tentaplugg. Påbörjas alltid för sent. (Även när det påbörjas i tid!) Nu ska alla de där smådetaljerna tryckas in och allt som har glömts bort från början av kursen ska tillbaka in i hjärnan. Under den här perioden brukar mitt sociala liv gå i graven totalt. Jag träffar i princip bara min häst och min pojkvän.

4. Dagen innan tentan. Jag kommer till insikten att jag faktiskt inte kan trycka in mer i mitt stackars överbelastade minne. Det får bära eller brista.

5. Morgonen innan tentan. Kollar igenom mina anteckningar en sista gång. Nu brukar det kännas ganska bra och lugnt.

6. Själva tentan. Kan gå till på två sätt. Antingen får jag världens flow eller så känns det som om jag aldrig har sett orden innan. Eller både och – som på tentan igår.

Tentan igår var i ämnet patologi och den var indelad i två delar, en teoretisk och en med histologiska bilder.

Den teoretiska biten kändes bra. Riktigt bra. Flow och detaljminne. Wow. Jag är typ bäst i världen. Bäst i klassen minst. Inget kan stoppa mig!

Sedan började jag med histologidelen. Plötsligt kändes inget bra. Inget. Jag kollade på bilderna och såg bara rosa ludd. Jag kunde plötsligt inte se skillnad på olika celler och jag kom inte ihåg någonting. Blandade ihop allt, organ, celler, vävnader. Det var INTE kul. Det värsta i en sådan situation är att jag inte kan låta bli att banna mig själv för att jag inte har pluggat ordentligt.

Det mest produktiva i situationen hade såklart varit att lägga allt sådant bakom mig och istället stanna här och nu. Fokusera på vad jag ser på bilderna och vilka slutsatser jag kan dra av det. Men icke. Det gick bara inte. Bilderan flöt ihop till en suddig röra. Jag fick nästan panik för att jag inte kunde ordna mina tankar. Jag går på veterinärprogrammet och är bland eliten i Sverige, som en föreläsare uttryckte det. Jag borde kunna detta! Hjärtat slår och jag känner hur jag börjar svettas under armarna. Hjärtat slår hårdare. Andingen blir snabbare och snabbare. Plötsligt börjar jag bli osäker även på den första delen. Den kändes alldeles för bra. Kanske har jag missförstått allt?! Ångest!

I det här läget inser jag att jag måste göra något för att samla mig. Jag går på toa. Kollar mig i spegeln och säger till mig själv att jag fixar detta. Går tillbaka till min plats, tar ett djupt andetag och kollar på bilderna. Den där lilla pausen hjälpte faktiskt. Jag kan fortfarande inte allt och jag kunde definitivt ha behövs några dagar plugg till (varifrån jag skulle ha fått de där extra dagarna är ju en annan fråga…) men jag kunde tänka klarare. Jag svarade på alla frågor så gott jag kunde. Gissade lite. Kollade nog på bilderna. Vad ser jag? Röda blodkroppar, ödem osv. Vad kan detta ha kommit ifrån? Vilken sjukdom uppstår så? Dra slutsats! Bättre att gissa än att lämna tomt.

Jag tog mig igenom tentan till slut. Det var ingen njutning. Det var faktiskt en av de värre tentorna jag har gjort. Hujeda mig. Men nu är den slut.

Det dumma är att varje gång jag har skrivit tenta så ska alla fråga hur det gick. Hur gick det? Hur GICK det?

Vad dessa alla inte förstår är att det är en väldigt dum fråga. En vet aldrig hur det GICK. Det dröjer faktiskt tre veckor innan en får reda på hur det gick.

När en frågar någon hur det gick frågar en efter ett resultat. En bokstav på ett papper. G eller inte? En är liksom inte intresserad av att veta något annat. Jag vet att detta inte är meningen och att alla bara är intresserade och snälla och vill veta hur det går för mig. Men jag börjar bli duktigt trött på att alla ska placeras in i någon slags register efter sina resultat.

Jag frågar alltid hur en tenta kändes. Hur KÄNDES tentan? Resultatet är egentligen oviktigt i det läget. Resultatet får en ju ändå inte reda på förrän efter tre veckor. Det jag tycker är viktigare är prestationen. Två personer kan ha fått samma resultat men ha gjort två helt olika prestationer.  

Jag tycker tillexempel att det är en större prestation om jag blir godkänd på teoridelen på patologitentan än om jag blir godkänd på histologidelen. Jag har pluggat teori tills ögonen nästan börjat blöda. Gud, så jag har suttit och försökt nöta in det. Nu kan jag det. Förstår och minns.

Histologidelen kan jag inte. Jag kan en del men inte allt. Om jag blir godkänd så är det mest att jag har haft tur med frågorna. Inte att jag egentligen har presterat speciellt bra.

(Visserligen tycker jag att det var en enorm prestation av mig att ta mig igenom histologidelen trots ångesten och värdelöskänslan men det är ett annat kapitel)

Frågar man hur det GICK så är svaret samma för båda tentorna. Det gick bra. Godkänd. Jag betyder inget mer än mitt resultat.

Frågan man hur det KÄNDES så är det helt olika svar. Ena delen kände jag verkligen att jag visste vad jag pratade om. Jag har kunskaper i ämnet som jag kommer att använda i mitt framtida yrkesliv och som kommer hjälpa mig att rädda liv. Den andra delen kändes inte så bra. Jag ska gå hem och läsa på mer för även om jag blev godkänd så var det med ett nödrop och det kommer att slå tillbaka på mig någon annan gång.

Förstår ni skillnaden?

Jag har diskuterat det här med ett antal personer (fler än två så ingen behöver känna sig utpekad) och alla brukar först ta väldigt illa vid sig och mena att de absolut inte vill förolämpa mig och att jag får ta och skärpa mig och inse att de bara menar väl. Det är egentligen mitt fel att jag blir ledsen eftersom jag MISSFÖRSTÅR. Minst tre personer reagerade så mot mig igår. De flesta brukar sedan inse vad jag menar. Jag, och säkert alla andra, blir jätteglad när någon vill veta hur det går för mig. Men jag är inte speciellt intresserad över att bli bedömd enbart efter mitt resultat. Enbart. Som om ett IG skulle betyda döden. Som om en omtenta är döden. Det är det inte. En omtenta ska mer ses som fördjupade studier, inte som ett totalt misslyckande.

Det tog mig flera år att inse detta och jag blir fortfarande ledsen varje gång någon hintar om att jag skulle vara misslyckad som person om jag får ett dåligt resultat. Till exempel när någon säger ”Åh nej tror du att du måste göra om tentan, stackars dig”. Jag VET att det bara är välmening. Vet. Självklart förstår jag det och kan i viss mån uppskatta omtanken men jag blir faktiskt jätteledsen samtidigt. Dessutom händer detta väldigt ofta. Inte bara mot mig. Jag har såklart pratat med vänner om detta och alla vittnar om samma sak. Personer utanför studievärlden verkar tro att en omtenta är något giftigt. Något som innebär att en inte är värdig sin kommande yrkestitel. När det i själva verket oftast handlar om huruvida en har haft tur men frågorna och pluggat på de rätta sakerna eller inte.

Jag hoppas att jag kan hjälpa någon med detta. Det måste ju finnas andra som har upplevt samma sak? Som sagt, jag frågar själv aldrig någon som precis gått ut ur tentasalen hur tentan gick. Knappt när resultaten väl kommer heller. En del saker tycker jag att man själv ska få bestämma om man vill berätta. 

Igår var jag och återupplevde Håkan Hellström-konserten på bion i Uppsala. Det har gjorts en film om den fantastiska konserten på Ullevi från i somras. Konserten som jag såklart var på. Precis som alla andra Håkanfans. (Var det någon som sa publikrekord?)

Filmen toppade såklart inte konserten men den var ändå riktigt kul att se. Sevärd är bara förnamnet. Man fick prata med fans, Håkan, bandet, de inbjudna artisterna. Ja, i filmen då. Häftigt. En kille i bandet berättade att han hade varit ett Håkanfan när han var ung och att det nu var som en dröm som gick i uppfyllelse när han fick vara med i bandet.

Det som berörde mig mest i hela filmen var en tjej som berättad varför hon lyssnar på Håkan Hellström: ”Han sjunger om vardagliga saker, fast fint. Och det är precis så jag villha livet.” Mitt i prick. Jag känner likadant. Hon finns emd i den lilla filmen här nedanför.

Det var lite häftigt att se hur hängivna fansen är. De tältar i en vecka för att få stå längst fram. En vecka! Under konserten har de sjömanskostymer och de är så lyckliga att de gråter. Fantastiskt. Själv har jag aldrig dyrkat en annan människa på det sättet. En människa som jag faktiskt inte känner. Jag har aldrig kunnat se att en specifik människa är så mycket större än alla oss andra. Visst har även jag idoler men jag skulle inte kunna viga mitt liv åt en idol.

Hur som helst, en ovanligt underbar film. Att vi sedan var samma gäng som såg filmen som var på konserten gjorde det hela ännu bättre.

Jag har fallit för grupptrycket och gjort precis som alla andra just nu: blivit förkyld. Med hosta, snor och ont i kroppen. Skit också. Jag har inte alls tid att vara sjuk. Inte lust heller för den delen. Det händer alldeles för mycket kul just nu. Skolan är spännande och fritiden är spännande. Låt mig berätta.

I skolan läser vi fortfarande om virus. I fredags hade vi den mest spännande föreläsningen hittills, den om rabies. En sjukdom som inte har funnits i Sverige på väldigt länge men som vi ändå testar för och är rädda för. Det beror på att symptomen är så läskiga och att utgången i princip alltid är döden. Detta gäller alltså även om man som svensk skulle bli smittad. I vanliga fall är vi vana vid att sjukdomar som är dödliga i andra länder är lätt att bota i Sverige. Men rabies är faktiskt dödligt även här. Det finns inget botemedel så när symptomen väl har börjat synas är det kört. Faktum är att hos människor är sjukdomsförloppet så obehagligt att den smittade sövs ner tills döden inträffar, för att man ska slippa genomgå förloppet. Rabies ger inte bara personlighetsförändringar utan även förlamning, även av respirationsorganen. Det är alltså den delen som leder till döden. Är det inte hemskt? I andra delar av världen finns sjukdomen och ex i Kina dör 200 människor i månaden av rabies. Det visste inte jag. Jag trodde att den var i princip utdöd förutom hos gatuhundar ungefär.

Det finns dock lite hopp. Man kan nämligen vaccinera mot rabies även efter att man har blivit smittad, så länge inga symptom har uppkommit än. Rabiesvaccin används alltså inte bara förebyggande, som de flesta andra vaccin, utan även som ett sätt att bota någon som redan är smittad. Ganska häftigt.

Den lilla fritid jag har har plötsligt blivit helt uppbokad med en enda sak: hästar. Jag har nämligen börjat hjälpa en vän med hennes hästar. Åh, så kul det är att äntligen få rida! Hon har dessutom en shetlandsponny som jag får köra. Jag kan ingenting om körning, är helt självlärd. Trots detta är lilla shettis hur snäll och lydig som helst. Det känns nästan som om jag vet vad jag gör.  Det är så skönt att få sitta på hästryggen (eller bakom hästrumpan) igen. Se världen lite mer ovanifrån än i vanliga fall. Jag har verkligen saknat det.

Idag är det valdag. Äntligen. Jag är så trött på all politisk reklam och alla som ska trycka upp sin åsikt i ansiktet på andra. Helt ärligt, hur många ändrar åsikt för att någon skriver på facebook att man borde göra det? Jag tänker i alla fall inte göra det. Jag hoppas på ett visst resultat idag men jag tänker faktiskt inte propagera för det eller hävda att alla som inte tycker precis exakt som jag är helt dumma i huvudet. Jag är så trött på diskussioner på facebook och i andra medier med härskartekniker, pajkastning och ”lilla vän du vet ju ingenting”. Usch. Nej, nu tänker jag kolla på valvakan och hosta lite till så får vi se hur det blir.