Idisslarmedicin
I fredags avslutades kursen idisslarmedicin. I två veckors tid har det varit kor, getter och får som har tagit upp all tid, och kanske framförallt kojuver. I vanliga fall skickar man ju sällan kor, får eller getter till kliniken utan i princip all behandling sker i fält. Men på UDS finns en speciell avdelning för idisslare där djuren kan stanna en lite längre tid. Framförallt är det djur som den ambulatoriska kliniken har varit och besökt först som remitteras in. Ofta är det djur med lite halvdålig prognos. På kliniken är det studenter och veterinärer som har hand om dem och tanken är väl att det i möjligaste mån ska vara studenterna som utför åtgärder för behandling. Ifall djuren behöver avlivas obduceras de, också det av studenter.
Under de två veckor som min grupp var på plats var det tyvärr inte så många fall som kom in. Det var ett spännande fall med löpmagsdislokation som opererades dock! Den kon blev roligt nog bra och fick åka hem, trots halvdålig prognos från början. Jag fick också kastrera en killing och vara med vid avhorning av killingar.
Mycket tid under kursen gick också till teoretiska fall. Den som inte innan kursen hade fattat att mastit (juverinflammation) är ett viktigt problem hos kor hade definitivt fattat det efter kursen. Vi har nämligen pratat om mastit till leda. Orsaker, förebyggande åtgärder, bakterier, behandlingar… Kornas juver är ju otroligt viktiga eftersom det är därifrån mjölken kommer. Juvret är också ganska utsatt där det hänger mellan bakbenen ganska nära marken. Mjölkningen kan också slita på spenarna. Inte konstigt att det blir inflammationer ibland. Nu när vi vet allt om mastiter ska vi väl dock kunna få ordning på dem, i alla fall i teorin. I praktiken är det alltid en annan sak. Tillexempel skulle jag ta prov på en ko med just mastit häromdagen. Man sprutar mjölk på en platta och blandar med ett medel som gör att mjölkens konsistens ändrar sig ifall det är mycket celler i (mycket enkelt förklarat…). Ett väldigt smidigt test faktiskt. I alla fall om man lyckas få ur mjölk ur kon spenar. Hur svårt kan det vara? Väldigt svårt, visade det sig. Jag fick bara ut en ynka liten droppe. Veterinären fick rycka in och ta över. Dagen efter lyckades jag däremot, kanske var det extra svårt på första kon? Pinsamt var det oavsett, snacka om att känna sig som en nybörjare.
Jag tycker faktiskt att det är oväntat roligt med kor. Och får och getter såklart. De är alla trevliga och vettiga djur. Hästar framstår som superkänsliga knäppisar i jämförelse. I början av utbildningen trodde jag aldrig att jag skulle säga det men det kanske blir lantbruksdjur jag väljer att jobba med i framtiden trots allt.
På hemmafronten har jag nu till slut flyttat tillbaka till Uppsala igen. De som har följt bloggen länge vet att jag har flyttat runt en del. Fyra gången under utbildningen hittills, för att vara med exakt. Man skulle kunna tro att jag tycker att det är kul att flytta. Det tycker jag inte. Det är rörigt och jobbigt och tar lång tid. Sedan tar det jättelång tid innan jag känner mig hemma i nya boendet och därmed jättelång tid innan jag sover ordentligt. Nu har sambon dessutom ryckt in på repmånad och lämnat mig själv hemma som gräsänkling. Det bidrar inte direkt till det där med en god natts sömn. Men men. När han inte är här får jag plötsligt mer tid till annat, som att blogga tillexempel. Inget ont som inte har något gott med sig, som man brukar säga.
Patologi
Nu läser vi klinisk patologi. Patologi är läran om sjukdomar och hur de diagnosticeras genom analys av molekyler, celler, vävnader och organ (i alla fall enligt wikipedia). Det vi gör är att obducera djur och fastställa sjuklighet. En del fynd kan förklara varför djuret har dött medan andra fynd är rena bifynd. Tidigare under utbildningen har vi gjort en hel del dissektioner. Det kan tyckas att dissektion och obduktion är samma sak, man skär i döda djur och tittar inuti organ. Jag håller med, väldigt likt. Dissektion är dock mer för att lära sig anatomi medan obduktion är för att studeras sjukdomar som djuret har. Så har i alla fall jag förstått skillnaden.
Tidigare under utbildningen har vi dissekerat djur som har skänkts till undervisning och efteråt har de destruerats. Nu obducerar vi djur som har avlivats eller självdött och man vill veta orsaken bakom. Vi gör alltså ett mer ”riktigt” jobb. Såklart övervakas vi av riktiga patologer och det är också de som har kontakt med djurägare och veterinär men det är ändå vi som skär upp förändringar och så.
Att skära upp djur låter makabert men det är ju faktiskt det vi gör. Man öppnar och tittar på alla organs ut- och insida. Eftersom vi vet hur organen ska se ut i normalfallet kan vi bedöma om de är sjukliga. Eller tja, vi studenter har väl inte alltid superduperstenkoll på hur allt ska se ut men det har patologerna. Man kan exempelvis hitta blödningar, nekroser (död vävnad) eller tumörer i organ. Ibland är det en till synes pytteliten förändring som har gett jättestora symtom och kanske till och med lett till djurets död. Det får i alla fall mig att börja tänka på hur fantastisk kroppen är. Tänk att allt bara fungerar sådär av sig själv. Trots att jag misshandlar kroppen genom skräpmat, stress och på tok för lite träning så fungerar den. Vi har verkligen en fantastisk förmåga i våra kroppar.
Hur som helst, tillbaka till patologin. Under kursen hittills har vi haft tur för det har kommit in ganska många fall. Det är såklart sorgligt att djur har blivit så sjuka att de har avlivats men så kan man inte gå omkring och tänka på utbildningen för då skulle man bli så otroligt ledsen hela tiden. Vi kommer i kontakt med så många döda djur att det hade varit oöverkomligt att sörja alla. Jag försöker se det som att de i alla fall får komma till nytta för framtida djur. Genom att vi får se och skära i döda djur får vi större förståelse för sjukdomarna och kan rädda fler djur som veterinärer senare.
Vi har alltså haft många fall och en del olika djurslag. Jag har hunnit med att se både häst, hund, katt och ko. Det är många skillnader mellan djurslagen så det är bra om man kan få se så många som möjligt. Om man aldrig har sett ko-njurar kan man exempelvis lätt få en chock. De ser nämligen inte alls ut som njurarna på hund, katt, häst, gris och människa. På de flesta andra djurslag är de formade som en böna och släta på utsidan. Hos nötkreatur är den sektionerad så att det ser ut som flera mindre strukturer som sitter ihop. Googla på kidney cow så får ni se. På ett annat djurslag så hade det definitivt varit något fel om njuren såg ut sådär.
Vi har haft en hel del spännande fall men jag tänker faktiskt inte berätta om dem i detalj för er eftersom det är viss sekretess kring allt sånt här. Jag tänker inte heller ta med några bilder. Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord när jag berättar hur häftigt det är att se allt på riktigt och inte bara i en bok. I en bok kan man bara titta på grejerna. Nu kan vi titta, känna på strukturen och lyssna hur det låter när vi rör vid organen. (Ljudet ”röra runt bland hästtarmar som lagts på ett undersökningsbord” skulle kunna säljas som en avslappningsskiva bredvid valsång och vågskvalp!) Tyvärr involveras även lukt och i vissa oavsiktliga fall även smak. Vissa lukter sätter sig fast i en så att man luktar kadaver hela vägen hem. Det är mindre trevligt, speciellt om ens bil har gått sönder och man måste åka på en smockfull buss hem. Hoppas ingen av de andra på bussen luktade så noga på mig…
Griskurs
Anestesiologi
Efter upprepade påtryckningar (framförallt från mamma, min mest trogna läsare) kände jag att det var dags att damma av bloggen igen. Det är verkligen pinsamt hur sällan jag har uppdaterat under hösten. Skäms. Nu får det bli bättring. Nytt år, nya vanor och allt det där.
Ett år är långt när man tittar tillbaks på det i efterhand. Jag har gjort väääldigt många saker under 2016. På nyårsafton diskuterade vi vad som var det bästa som hänt under 2016. Mycket bra har hänt mig så jag har svårt att välja bara en enda sak. Jag har gått på två superhäftiga konserter, Håkan Hellström och Bruce Springsteen. Jag har vunnit student-SM i dressyr. Jag har klarat hela året utan en enda omtenta. Jag har inte heller flyttat en enda gång under året, vilket jag annars tycks ha haft som tradition att göra kring jul varje år. Jag och min sambo har gjort och genomfört planer kring framtiden. Jag har jobbat i Sundsvall en hel sommar och bott helt ensam för första gången på länge. Jag har tagit en kandidatexamen i veterinärmedicin. Ja, en hel massa saker egentligen nu när jag tänker på det. Och 2017 lär väl inte bli mindre händelserikt. Det har börjat med en tenta i anestesiologi (som jag blev godkänd på) och nästa vecka ska jag och sambon till Sälen för att åka skidor. 2017 har börjat ganska bra, med andra ord.
Anestesiologi ja. Det var en tenta om smärtlindring, narkos, avlivning, lokalbedövning osv. Just avlivning är inte superkul att läsa om tycker jag, speciellt inte när man ska kolla på massa filmer med hästar som bryter benen eller får ett skott i pannan. Sedan tycker jag nog rent generellt att bultning är en bra avlivningsmetod för häst (mer om det i ett jättebra blogginlägg från en veterinärs blogg här) men det är ändå jobbigt att kolla på. Och ännu jobbigare är det att tänka på att det kommer vara JAG som ska utföra det hela om några år.
Anestesi är ett ganska komplext ämne tycker jag. Generellt består en sövning av flera steg: premedicinering, induktion, underhåll, uppvak. I premedicineringen ingår smärtlindring och sedering/ lugnande. Man ger smärtlindring redan innan operationen dels för att djuret kanske har ont redan innan och dels för att verka lite förebyggande kan man säga. Det är jätteviktigt att djuret är smärtlindrat under operationen även om det inte är medvetet om sin smärta, det sover ju. Varför då då? Jo, även om djuret inte aktivt upplever sin smärta eftersom narkosläkemedel håller den sovande så kommer djurets kropp ändå svara på smärtan med ökad hjärtfrekvens osv. Detta smärtsvar är inte bra för narkosen och det kan bli massa komplikationer. Man måste öka dosen narkosmedel och då ökar man biverkningarna från det. Dessutom kan djuret komma att ha mer ont efter operationen om man inte börjar smärtlindringen i tid och det är såklart inte önskvärt, både för djurskyddsskäl och för att djuret kommer att läka sämre osv. Att ge smärtstillande under operationen är alltså väldigt viktigt.
Induktionen är det moment där man söver djuret, alltså då det somnar. Inom veterinärmedicin ger man ofta induktion intravenöst, alltså direkt i kärlet, men det finns olika alternativ. Vissa små nervösa djur kan man exempelvis söva med gas i mask eller i bur.
Underhåll sker oftast på gas, det är alltså narkosgas som håller djuret sovande under operationen. Ofta ger man gasen genom en tub i luftstupen, en trachealtub.
Uppvak är i många fall det mest kritiska, speciellt på häst. Det får inte gå för fort för då kastar de sig upp fastän de egentligen inte kan stå och skadar sig. Tiden precis efter uppvak är också kritisk, kanske tvärt emot vad man tror. Ofta tänker man nog att om operationen gick bra och djuret väl har vaknat så är allt bra men det kan hända mycket även under timmarna efter uppvak tyvärr. De kan ha svårt att reglera temperatur och andning exempelvis. Därför övervakar man även de djur som är färdigopererade och låter dem inte åka hem på en gång.
Det som är så komplext med anestesiologin är att det såklart inte bara finns ett enda läkemedel att välja på till varje steg. Nej, det finns en hel rad och det ena behöver inte vara direkt bättre än det andra. Hur man kombinerar dem har också betydelse. Ett tankeexempel: om man väljer ett sederande medel som även ger viss smärtlindring (alfa2agonist) så kan man välja en mindre kraftfull opioid (partiell agonist) och då får man mindre bieffekter av opioiden. Däremot kanske man får fler bieffekter av alfa2agonisten än vad man hade fått med ex acepromazin som också är ett sederande läkemedel. Alfa2agonister ger nämligen vasokonstriktion, alltså att kärlen drar ihop sig, och då tar det längre tid för induktionsläkemedlet att komma till hjärnan, kanske behöver man ge högre dos som ger mer bieffekter. Acepromazin ger vasodilatation vilket är bra vid induktion och är eventuellt inte lika negativt på andning som alfa2agonist. Däremot ger acepromasin inte lika bra sedering och ger ingen smärtstillande effekt, varför det kombineras med en starkare opioid (full agonist) för att få adekvat smärtlindring. En starkare opioid ger också starkare biverkningar, exempelvis verkar det negativt på andning. Mindre sedering kan också göra att induktionen tar längre tid. Osv osv. Detta är bara ett skrap på ytan men ni förstår. Komplext!
Hur som helst klarade jag tentan. Det var en frontertenta i sal, dvs vi gjorde tentan på internet men alla satt i samma datasal med tentavakter och allt som tillhör tentor. Tyvärr var det en del tekniskt strul (som vanligt när det gäller sånthär) vilket gjorde alla ganska stressade men det gick som sagt vägen för mig i alla fall. Det innebär att jag har klarat hela den klinikförberedande kursen! Så skönt! En del menar att det är den tyngsta terminen på hela programmet. Jag är beredd att hålla med, i alla fall om man jämför med alla terminer vi har haft hittills. Andra terminer kan ha haft en eller två jobbiga kurser men nu har hela terminen varit tuff. Rolig men tuff. Skönt att den är klar så att klinikrotationen äntligen kan börja. Den som kändes så avlägsen i början av utbildningen men som nu helt plötsligt är här. Många sa till mig att tiden på veterinärprogrammet kommer att kännas kort, det kommer att gå fort, vänta du bara. Jag trodde inte på dem då men nu i efterhand måste jag nog ändå säga att de hade rätt. Det har verkligen gått jättefort. Samtidigt som det har tagit hur lång tid som helst. Jag kan knappt komma ihåg mig själv innan veterinärprogrammet. En konstig tanke.
Kalvar och lådor
Förra veckan hade jag en väldigt intressant vecka. Vi hade nämligen övningar varje dag i hur man lägesrättar kalvar som ligger fel vid förlossning. Det är en sån där grej som jag alltid har tänkt är en viktig arbetsuppgift för veterinärer. Jag såg det på tv när jag var liten och sådär och drog slutsatsen att veterinärer gör det jämt. Nu kanske man inte gör det jämt men det är ändå viktigt, även om djurägarna kan mycket själva också.
Kalvar (och andra djur) ska helst komma med frambenen först och huvudet liggandes på frambenen men bakbenen först brukar också gå bra. Det går dock inte lika bra om exempelvis rumpan kommer först eller om något av benet är bakåtslaget, dvs riktat mot kons huvud istället för mot öppningen. Kalven kan också ligga med ryggen först. Eller helt rätt fast uppochner, och då kommer den inte heller ut.
Det finns en del olika redskap man kan använda för att lägga kalven rätt. Det finns kedjor och rep som man lägger runt benen och runt huvudet som en grimma. De som läggs runt benen drar man i för att få ut kalven men grimman är mest för att styra huvudet rätt. Det finns också långa tänger som man sticker in och använder för att rotera kalven eller för att lägga om rep kring delar av kalven som är längre in i livmodern.
Om det är tvärstopp och man inte kan komma åt att vrida om alls kan man göra kejsarsnitt eller så kan man såga av någon del av kalven. Det sistnämnda gör man såklart inte på levade kalv! Jag tänker inte gå in mer på detaljer kring just det men vi har lärt oss en hel del om det, det är alltså ganska viktigt.
Det som är mest intressant tycker jag är att metoderna för lägesrättning vid förlossning i princip har varit samma alltid, eller i alla fall länge. Det hänger massa snygga bilder från femtiotalet i salen. De föreställer veterinärstudenter som övar på lägesrättning på exakt samma sätt som vi fick öva. Det är nog till och med samma lådor.
Lådor? Jo vi har stora lådor med ett hål på kortsidan. Innanför hålet sitter ett riktigt kobäcken och det finns också en livmoder i form av en lädersäck. Under övningen använder vi döda kalvar. Såhär långt in i utbildningen känns det inte så konstigt att vi använder döda djur men jag förstår om en del av er som läser detta tycker att det är otäckt. Det håller på att komma alternativ och vi fick prova en gummikalv men den var tyvärr inte så bra. Jag håller dock tummarna för att nästa modell blir bättre så att man kan minska användandet av döda djur, det hade känts mer etiskt.
Hur som helst, vi använder döda kalvar som läggs i livmodern i lådan. Vi är tre och tre och två av oss lägger i kalven i ett felläge. Den tredje får sedan komma och agera veterinär. Veterinären får diagnosticera läget genom att sticka in armen i hålet och försöka lägesrätta. För att dra ut kalven sedan behöver man ofta vara flera och då får de två andra studenterna, aka djurägarna, guidas av veterinären tills kalven är ute. Väldigt bra övning! Faktiskt den övning hittills som mest har känts som om det vore på riktigt. Det är ju ungefär så det kommer att gå till, med vissa undantag. Det kommer tillexempel vara riktiga kor istället för stillastående lådor…
Kalvar är så grymt söta! Eller hur? Foto: Martin Abegglen CC BY-SA 2.0.
Tyvärr har jag inte så mycket bilder från våra övningar. Jag vet att andra i klassen tar bilder och lägger upp i sociala medier men jag tycker ofta att det känns oetiskt så tyvärr blir det inte så mycket bilddokumentation här i bloggen. Hoppas ni har förståelse för detta.
Vi har börjat på idisslarblocket nu på kursen, dvs vi har föreläsningar om vanliga sjukdomar på idisslare. Det är lite skillnad i hur man bemöter problemen på idisslare jämfört med hund och häst eftersom man på idisslare har mer av ett besättningstänk. Jag tycker att besättningstänket är jättespännande och jag hade gärna applicerat det mer även på andra djurslag. Det handlar tillexempel mycket om förebyggande arbete exempelvis med hygien eller stallkonstruktion. Superspännande! Däremot är det lika segt som vanligt att ha föreläsningar som går igenom alla tänkbara bakterier en efter en. De bara blandas ihop i huvudet…
Det är mycket på universitetet just nu, massa plugg. Men vi gör lite på fritiden också faktiskt. I helgen var vi på Sweden International Horse Show på Friends Arena (eller Stockholm Horse Show, som jag alltid felaktigt säger). Det var faktiskt riktigt roligt! Jag och min sambo fick det i födelsedagspresent av mina föräldrar så de var också där och vi bodde på hotell och allt. På lördagen kollade vi på en jätterolig familjeshow med massa fart och fläkt och olika raser. (Shettisarna var som alltid en favorit hos mig.) På söndagen kollade vi på dressyren. Först final i ponnykür och sedan top ten dressage stars (eller vad den nu hette) med tio häftiga dressyrekipage som också red kür. Både jag och mamma tyckte det var superkul och blev jättemotiverade att gå hem och träna. Pappa och min pojkvän var inte lika imponerade…
Vi åkte även och hälsade på min syster som har börjat läsa på Konstfack i Stockholm. Hon stod och sålde sin konst tillsammans med massa andra konststuderande på skolan. Det var jättekul att se, det riktigt osade av all kreativitet.
Om djur och smärta
Häromdagen hade vi föreläsning om smärta. Vi fick se filmer på olika djur och diskutera om de var smärtpåverkade eller inte. En del är jättelätta, exempelvis hunden som blev helt galen när sköterskan närmade sig operationsområdet med handen (men sedan lugnade sig av klappar, typiskt vid smärta tydligen). Andra var svårare, exempelvis taxen som visade massa tecken på smärta men egentligen bara var väldigt kissnödig. Lätt att misstolka.
Just eftersom det är så lätt att misstolka, eller kanske snarare svårt att tolka smärtsignaler från våra djur, har man utvecklat speciella metoder där man kollar på beteende. Det har nämligen visat sig att fysiologiska parametrar (exempelvis puls och andningsfrekvens) inte alltid är helt pålitliga i klinisk situation. Många djur med smärta andas häftigt och får högre puls och det kan vara bra parametrar att mäta under exempelvis en operation. Men djur kan också få hög puls och andningsfrekvens även av andra saker. Tänk dig en valp som åker till veterinären första gången för vaccinering. Den är jätteglad och far runt över hela väntrummet. Efter sin spruta får den en godis och massa beröm. Tror ni att den kommer ha hög puls? Ja, med stor sannolikhet eftersom den är helt uppspelt. Men kommer den ha ont?
Det som jag tycker är mest spännande med smärtbedömning är en ganska ny metod som går ut på att man mäter sk pain face på en skala. En häst som har ont kommer att visa spända ansiktsmuskler. Den kommer få sammandragningar av muskler kring ögat vilket ger en annan vinkel på ögat, vi kallar det för tält. Den kommer också spänna mulen så att den får en mer kantig form och den kommer att vidga sina näsborrar. Den kommer även ha sänkta öron, alltså vid själva öronbasen. Detta är alltså tecken på att hästen har ont. Man lägger ihop hästens ansiktsuttryck med andra parametrar, exempelvis hur hästen står i boxen, hur den håller huvudet, hållning mm. Då får man en ganska tydlig indikation på om hästen har ont, och i så fall hur ont den har.
Det jag tycker är mest intressant med pain face och liknande för smärtbedömning är att man i alla år har skrattat åt djurägare som säger ”min häst ser ledsen ut” eller ”den ser ut att ha ont” eftersom man har tyckt att djurägaren tillskriver sin häst mänskliga egenskaper. Nu visar det sig att det i själva verket har varit dessa djurägare som har haft rätt hela tiden! För oss veterinärstudenter att ta med oss: lita på vad djurägaren säger, den känner hästen bättre än vad du gör. (Att man för ännu längre tid sedan ansåg att djur inte kunde känna smärta, och fram tills helt nyligen gällande smågrisar och kastration, orkar jag inte ens ta upp här.)
En sak som jag blev lite förvånad över är att man har sett att i princip hur ont hästen (och andra djur också) har så slutar den inte äta godis som erbjuds från handen. Vissa hästar gör det naturligtvis men man kan inte säga att en häst inte har ont bara för att den inte äter, vilket man gjorde mer förr. Vi fick se filmer på hästar som hade jättehögt på smärtskalan och verkligen var jättedåliga. Ingen tvekan om att de hade jätteont. Ändå åt de lydigt godis som de blev erbjudna. Intressant.
Jag funderar lite över om man kan dra några slutsatser av det motsatta, alltså att hästen vägrar äta. Man kan inte säga att den är smärtfri om den äter men kan man säga att den har smärta om den inte vill äta? Detta pratade vi inte om på föreläsningen men jag tänker mig att det är lika individuellt som förra exemplet. Jag tror alltså inte att man stensäkert kan säga att hästen har ont bara för att den inte vill äta. Att den inte äter är för de flesta hästar såklart ett tecken på att något är fel, men jag tror inte att det behöver betyda just smärta. Jag hade tillexempel en häst som inte ville äta när hon inte var hemma. Hon var faktiskt så känslig för miljöbyte att när hon fick byta box i stallet (alltså flytta några meter åt vänster) så åt hon inte på flera dagar i boxen.
När det gäller de flesta typer av läkemedel så vill man absolut inte överdosera eller behandla i onödan. För att ge antibiotika brukar man i allmänhet ta en odling för att se exakt vilken bakterie det är, och man gör en resistensbedömning för att ytterligare få hjälp med vilken antibiotika som är bäst. Allt för att inte behandla i onödan. Man har också alltid med risken för biverkningar i beräkningen. Men för just smärtstillande har man en lite annan approach. Vi har pratat om att det där är lite mer "behandla just in case". Om man misstänker att djuret kan ha ont så behandlar man smärtstillande, man väntar inte tills det syns jättetydligt. Detta är delvis just för att det är så svårt att se om djuren har ont eller inte. (Läs exempel på detta i en kommentar till det här inlägget). Nu blir ju vi ju visserligen bättre och bättre på att avläsa djuren men jag tycker ändå att det känns bäst att behandla även om man inte är helt säker på om djurett har ont.
Liten update
Det är väldigt mycket som händer just nu och därför har jag haft lite lite tid och lust att sätta mig ner och skriva ett blogginlägg. Sedan förra inlägget har jag haft två tentor, en klinisk undersökning + rörelseapparaten häst, och en klinisk undersökning hund + operationsrutiner + suturering + instrumentkännedom. Jag har klarat alla delar och därmed har jag klarat alla stopptentor inför nästa termin (tror jag i alla fall). Nästa år har vi vår klinikrotation. Vi kommer då gå på smådjurs- och hästkliniken och även på ambulansen, bilddiagnostik mm. Det ska bli väldigt roligt faktiskt.
Vi har gjort så mycket sedan sist att jag inte ens vet vart jag ska börja. Jag kan ju göra en liten sammanfattning av en del övningar vi har haft. Vi har ju föreläsningar på förmiddagarna nu och övningar på eftermiddagarna. Detta har vi tillexempel gjort:
- Hältundersökning hund – jättesvårt tycker jag eftersom hundar liksom lufsar fram. Jämför med hästar som sätter i hovarna mycket mer distinkt. Tycker jag i alla fall.
- Hantering och läkemedelsundersökning gris – jag kan ju inte så mycket om grisar så den här övningen var verkligen värdefull. Jämfört med en del kursare kunde jag dock mycket eftersom jag i alla fall har haft två dagars praktik på grisgård. Vi fick öva på hur man lyfter grisar, både de allra minsta och de lite större. Man lyfter på ett helt annat sätt än man lyfter exempelvis hundvalpar, kultingar lufter man nämligen upp i bakbenen. Sedan ger man såklart stöd under bröstet när man väl har fått upp dem men själva lyftet är alltså i bakbenen vilket känns lite fel. Jag råkade lyfta ”valpstyle” en gång men det gick inte så bra, grisen skrek mycket mer och kunde mycket lättare komma undan.
Vi fick även ge injektioner, både intramuskulärt och subcutant. På exempelvis häst och hund är det väldigt noga var man sticker och man aspirerar för att se att man inte ligger i ett kärl osv. På gris har man visserligen ett ganska litet område man sticker i, en liten halvmåne bakom örat, men eftersom grisar generellt går i grupp och inte vill vara stilla så sticker man ofta i farten och man hinner inte aspirera. För mig kändes det som att sticka blint och det var jätteläskigt men jag antar att man vänjer sig.
- Bandagering hund. Vi fick öva på att göra tassbandage och Robert Jones-bandage. Robert Jones lägger man för att stabilisera ett ben, det blir mer stabilt än att bandagera fast en skena på ett vanligt bandage. I princip går det ut på att man lindar väldigt väldigt många varv och väldigt hårt och det blir väldigt stabilt. Jag fick beröm för mitt tassbandage men mitt Robert Jones-bandage blev inte lika snyggt.
- Ögonundersökning häst och hund. Vi fick bland annat lägga nervblockad vid ögat på häst. Väldigt läskigt att vara så nära ett öga med an vass nål och väldigt litet område att träffa men det gick bra. Dessutom lärde jag mig att tårkanalen mynnar i nosen. Kolla in i hästens näsborre. Det lilla hålet du ser är tårkanalens mynning.
- Rektalisering häst. Hästarna på skolan är vana vid att bli rektaliserade så de blir inte speciellt stressade. Däremot vet de att ju hårdare de klämmer åt med rumpan, desto mindre kan studenten rota runt. De klämmer alltså rejält hårt, man blir helt stum i armen efter ett tag. Annars är det väldigt häftigt att man kan känna så mycket. Rektalisering är ju också en viktig undersökning för exempelvis kolikhästar så det känns väldigt relevant för mig att kunna göra en bra rektalisering i mitt kommande yrkesliv.
- Klövövning nöt. Vi fick öva på att verka klövar på ”dödklövar”, dvs avhuggna ben från slaktade djur. Det kan låta makabert men jämför med att öva samma sak på random levande ko. Plötsligt känns det mycket bättre med dödklövar, eller hur? I alla fall tills man råkar dra handen under näsan och fulsnyta sig utan att tänka på att man har massa äckelpäckel från klövarna på handsken. Det tog ett tag inte lukten försvann ur näsan och jag vill inte ens tänka på potentiella smittorisker.
- Tandövning häst. Vi fick kolla in i hästmun med superlång tandläkarspegel. Hästen var sederad och hade munstege. Jättespännande!! Jag skulle jättegärna jobba med hästtänder.
Vi har också hunnit klart med alla föreläsningar om både reproduktion och smådjur, och vi har precis börjat med anestesiologi. Nu lär vi oss alltså om hur man sederar, smärtstillar och söver djur. Mer om det i nästa inlägg.
Läsarfråga!
Jag klarade nöttentan som jag skrev om sist. Woho! Den var lite svårare än väntat men uppenbarligen kunde jag det mesta ändå eftersom jag blev godkänd. Även om det alltid är lite jobbigt och påfrestande med tentor så är det skönt att vi har börjat beta av lite saker på den här kursen. Förra veckan hade jag vi också hemtenta i allmän kirurgi (eller hemtenta och hemtenta, det är ett frontertest där man får frågor med alternativ för svar) och ett hemtest med instuderingsfrågor kring häst. Nu är alltså klinisk undersökning nöt, allmän kirurgi och instuderingsfrågor häst klart. Nästa vecka är det klinisk undersökning häst, en praktisk tenta alltså, och det känns lite nervöst. Vi kommer inte att vara i grupp som vi har varit under alla muntliga tentor hittills under utbildningen utan en och en med läraren. Läskigt men samtidigt säkert bättre eftersom man ju får svara på precis alla frågor och därmed visa att man kan allt (om det nu är så…).
Nu är hästdelen av kursen i princip helt avklarad och vi har börjat med reproduktion. När man pratar om reproduktion för människor är det ju mycket prat om preventivmedel men på djur är det ofta tvärtom, hur man kan maximera fruktsamhet. Vi har därför bland annat haft föreläsning om hur man framkallar brunst på sto och ko. Varför skulle någon vilja framkalla brunst på ett sto, tänkte jag i mitt stilla sinne. De är ju så fruktansvärt jobbiga när de brunstar. Sedan kom jag på att det finns avelsston. Hehe…
Jag har fått en läsarfråga!
Hej! Jag går första året har precis börjat bmbn, har du några tips inför den kursen? :) känner mig rätt vilse och vet inte hur jag ska lägga upp det hela! Kram!
Mitt största tips är att börja plugga tidigt. Om ni har samma upplägg som vi hade så har ni ganska mycket tid för hemstudier. Jag använde den tiden mest som ledig tid men jag kommer ihåg från när jag började tentaplugga att jag önskade att jag hade använt mer av den tiden till att faktiskt plugga istället.
Använd basgruppsarbetena!! Där går man faktiskt igenom det som är viktigast. Dessutom kan man ta hjälp av varandra och utnyttja lärande tillsammans. Jättejättejättebra upplägg som jag saknar.
Det var ganska bra att plugga rejält inför muntan (som jag antar att ni också har?) som en bra check i mitten av kursen. Jag kommer ihåg att jag aldrig lärde mig de olika aminosyrornas uppbyggnad inför muntan. Väl på plats på muntan fick sedan en annan tjej i uppgift att rita valfri aminosyra som en första uppmjukande startfråga. Jag höll på att få panik men har klarat mig genom resten av utbildningen utan att kunna det.
Vi kollade en hel del på youtubefilmer under BMB:n också, det är ett hett tips! Speciellt Bozeman Science som räddade mig många gånger. Det är generellt ett tips för kurserna som innehåller mycket kemi, kolla youtube. I alla fall om man är som mig och tycker att kemi är ganska svårt.
Annars kommer jag tyvärr inte ihåg precis hur jag la upp arbetet. Men mycket av BMB:n återkommer faktiskt i senare årskurser, tro det eller ej. Därför är det bättre att kunna för mycket.
Nöttenta och suturövning
Idag har jag min första tenta den här terminen, klinisk undersökning nöt. (Nöt = nötkreatur, inget annat. Ko = nötkreatur av honkön, inte benämning på hela djurslaget, i alla fall inte inom veterinärmedicin.) De andra grupperna har klinisk undersökning av häst och nöt på samma dag men min grupp har fått det uppdelat. I gengäld har vi den första tentan mycket tidigare än alla de andra grupperna så vi har haft lite mindre inläsningstid. Hästtentan kommer inte förrän i oktober.
Vi har fått olika tentapass eftersom gruppen är uppdelad i ytterligare smågrupper. Jag har tyvärr fått sista gruppen så jag ska nu vänta i skolan i tre timmar i väntan på tenta. Lite segt men det är inte så mycket att göra åt. Jag passar på att blogga och plugga lite, och tänkte även gå på patologironden nu när jag för en gångs skull ha möjlighet. Varje dag är det nämligen rond på patologen där de studenter som har patologiundervisning visar upp dagens obduktionsfynd. Det låter makabert men det är väldigt lärorikt. Dessutom är det nyttigt att repetera patologin lite inför att jag själv går på patologen under kommande år. Inte minst terminologin är nyttig att repetera.
I veckan har det blivit en del häng i kostallet för att öva klinisk undersökning på undervisningskorna. (Här är det tydligen ok att säga ko eftersom det bara är just kor i stallet. Förvirrande…) Jag har även hunnit med en hel del annat. Vi har just nu ett block med föreläsningar om häst vilket jag tycker är jättekul. Under hela utbildningen har jag velat mycket fram och tillbaka kring vilket djurslag jag egentligen vill jobba med men det börjar klarna lite. En ledtråd som tog förvånansvärt lång tid innan jag plockade upp är att jag tycker att hundföreläsningarna är ganska tråkiga men att hästföreläsningarna är kul. Även nöt och katt är kul. Undrar och jag kan starta en ko+häst+katt-klinik.
I veckan har vi bland annat fått föreläsningar om kolik, fölsjukdomar, kvarka och ledproblem. Allt detta känns som saker man som hästveterinär kommer behöva hantera ofta. Därför tycker jag att det är superintressant och jag antecknar febrilt. Jag gör också mentala anteckningar om att aldrig starta ett stuteri eftersom verkligen allt verkar kunna gå fel med föl. Eller, tja, allt verkar kunna gå fel med hästar i största allmänhet egentligen. Superkänslig mage och för tunga för att en del benskador ska kunna läka. Dessutom är de rädda för allt och går inte att hålla stilla. Lägg till att de kan bli riktigt farliga när de är stressade. Fantastiskt djur, eller hur? Inte konstigt att jag vill jobba med hästar. ;)
Vi har även haft lite roliga övningar i veckan. Under fårövningen fick vi öva på att hålla får på ett korrekt sätt, att undersöka får och att ta blodprov. Vi fick även öva på att sätta fåren på rumpan. Det gör man för att kunna undersöka exempelvis undersidan av magen eller könsorganen. Att sätta ett får på rumpan låter lite konstigt och de ser himla löjliga ut men det är väldigt praktiskt och ett bra sätt att få en bra undersökningsposition utan att behöva sedera djuret. Det känns dock inte som att det är helt lätt. Fåren som vi övade på var 6 månader gamla och jag tyckte att det var svårt nog på dem, tänk då fullvuxna får. Som tur är kan väl oftast fårägaren själv hålla i fåren så jag som veterinär kanske mest behöver fokusera på att undersöka och behandla. Annars gillar jag får, det är trevliga djur.
Vi har även haft suturövning, alltså övning i att sy olika slags stygn. Väldigt trixigt i början men det blev ändå lite lättare efter ett tag. Det svåraste var faktiskt att knyta en dubbelknut. Det kan vem vem som helst, eller? Jo, visst, men inte på det sättet som man ska göra det till en sutur. Det var tummar hit och dit och väldigt krångligt. Vi hade (tack och lov) en film som kursledningen har spelat in där de visar hur man ska göra. Vi fick titta två sekunder – pausa – härma – titta två sekunder till – pausa – härma osv. Till slut gick det men jag kände mig ungefär som ett litet barn som ska lära sig att knyta skorna. Det kommer behövas många timmars övning på suturer och knytteknik innan det sitter. Som tur är har jag köpt lite egna instrument så att jag kan öva hemma. Vi fick tips av läraren att öva på fuktiga disktrasor och jag har även sett äldrekursare som övar på bananer. Ingen i min närhet behöver alltså oroa sig för att behöva agera försökskanin.
Rektalisering och suturer
Igår hade vi labb hela dagen. Vi fick pappersfall med patienter som visade olika symtom och så skulle vi försöka bestämma vilka prover vi ville ta på djuren för att ställa diagnos. Behandling har vi inte riktigt kommit till ännu…
Jag hade inte riktigt fattat innan hur otroligt många parametrar man kan mäta i ett blodprov. Det är ju hur många som helst! Jag kommer ihåg en gång hos läkaren när jag frågade varför de inte testade för allt när de ändå höll på. De hade ju fått blod av mig, det var väl bara att köra på? Läkaren sa lite trött att det inte funkar så. Jag fattade inte vad hon menade. Nu gör jag det. Vi har ett helt kompendium som handlar om de parametrar man kan provta i blodet och vad resultaten kan indikera. Och det är inte bara blodceller, även om jag personligen tycker att det hade räckt att lära mig bara alla de vita blodkropaprnas olika utseende och namn. Nej, det finns ju massa olika samer i blodet. Olika enzymer och proteiner som kan finnas i högre eller mindre grad beroende på om man är sjuk eller inte. Kvoter mellan olika celltyper. Med mera. Puh. Det ska bli kul att lära mig allt men det ska inte bli kul att plugga in det. Labben fick mig dock en bit på vägen. Jag hade missat en del föreläsningar eftersom jag har varit lite krasslig de senaste veckorna så det var bra för mig att få gå igenom det på labben. Dessutom är det alltid roligare att få göra något lite mer konkret än att bara sitta och lyssna på en föreläsning.
I fredags gjorde vi något av det mest spännande hittills under utbildningen, i alla fall enligt mig. Vi rektaliserade kor. Rektalisering är ett viktigt diagnostiskt verktyg och det är dessutom billigt. Ingen teknisk utrustning krävs, det är bara du och kon. Och din jättelånga handske såklart. För det var ganska kladdigt. Kor bajsar ganska mycket, speciellt höglakterande mjölkkor som ju äter jättemycket. Det blir därför en hel del bajs. Dessutom massa glidslem. Kladdigt helt enkelt. Men intressant! Det blir en helt ny bild av anatomin när djuren lever och rör sig. Vi har läst om att tarmen kontraherar men det är en helt annan sak att känna det själv. Det blir också uppenbart att det är ganska jobbigt att vara dräktig. Det finns ju ingen extra plats i buken för kalven så den ligger ju där och trycker på det mesta. Jag blir kissnödig bara av att tänka på det.
Mamma och pappa tyckte att det var jätteäckligt när jag berättade för dem om övningen. De ville inte höra några detaljer alls. Mesar.
Vi har också haft föreläsning om olika metoder man kan sy igen sår. Vilka slags nålar och trådar som finns (fler än jag trodde) och vilka olika slags stygn man väljer mellan (också fler än jag trodde). Och jag fick plocka fram mina gamla scoutkunskaper när vi pratade om olika slags knutar. Vet ni tillexempel vad som är skillnaden mellan törn och slag när man pratar om en knut? Det kallas loop och throw på engelska vilket jag tycker är enklare att förstå.
Det är krångligare än man tror att bestämma hur man ska sy ett visst sår. Till att börja med kanske såret går genom flera olika lager av vävnad, exempelvis vid en operation. Ett kejsarsnitt gr ju tillexempel genom hud, subcutis, bukfascia och livmoderväggen. Alla olika nivåer ska sys och det görs på olika sätt. Man försöker välja en tråd och en teknik som ger så lite vävnadsretning som möjligt. Tråden ska vara så tunn som möjligt för just den vävnaden och den ska vara utformad på ett sätt så att bakterier inte ska kunna växa till på den. Jämför en enkel tråd med en fläta: i flätan finns det massor med skrymslen och vrår där bakterier kan bo och växa till. Det är också viktigt att tråden är lätt att hantera så att man enkelt kan göra bra knutar. Det är nämligen knuten som är den svagaste punkten när vi pratar om suturer. Man tar också hänsyn till hur länge tråden stannar kvar i kroppen. Vissa material är resorberbara, dvs bryts ner av kroppen, och andra inte. Nedbrytningen tar också olika lång tid för olika material. Jag trodde att man ville att den skulle brytas ner så långsamt som möjligt föratt ge stöd längre men en sutur blir som en främmande kropp hos djuret. Sålänge ett sår har en främmande kropp i sig kan det inte läka och därför kan det vara bra om tråden bryts ner snabbt. I andra lägen vill man inte att stygnen ska brytas ner alls, exempelvis syr man oftast huden med stygn som inte bryts ner. Vår föreläsare pratade även om att man ibland väljer att sy med ståltråd om patienten exempelvis är en katt som är svår att fånga in, typ en skygg stallkatt. Då kan man sy med ståltråd eftersom det är liten risk att de bits av. Stygnen kan då sitta för evigt inne i katten.
Man använder också olika typer av stygn beroende på exempelvis hur mycket man vill fördela spänningen. Ett sår där hud har försvunnit ex pga nekros (vävnadsdöd) kan tillexempel vara svårt att sy ihop eftersom man måste dra ihop sårkanterna. Om man väljer att sy det vill man därför kanske använda en annan teknik än om man ska sy ihop ett skärsår som gjordes av en steril skalpell vid en operation. Det har också att göra med hur lång tid det tar att sy, speciellt när det handlar om operationspatienter. Man vill ju inte att djuren ska vara sövda mer än vad som är nödvändigt och då kan man inte sitta och sy i en halv evighet.
Ja, som ni ser är det väldigt mycket att tänka på. Utöver detta kommer att det ska blir snyggt, vilket verkar kräva en hel del övning. Klassen samordnade beställning av operationsinstrument att ha när vi övar och då köpte jag även lite nålar så att jag kan öva mig på att sy hemma. Tyvärr (?) kommer jag inte sy i frivilligas hud utan snarare i disktrasor och frukter men ändå. Det känns att vi börjar närma oss veterinäryrket till slut.
Lite om fång
Jag har hunnit med en hel del sedan sist. I skolan har vi haft en hel massa föreläsningar, bland annat om fång, vaccination av hästar, frakturer och sårvård. Dessutom har jag haft övning i klinisk undersökning häst, undersökning av digestionsorganen på nöt och läkemedelstillförsel på hund. Det sistnämnda kändes ganska lugnt eftersom jag har gjort det en hel del under sommaren. Skönt att för en gångs skull känna sig säker på något. För det mesta känns det som att försöka pressa in ny kunskap i ett redan fullt huvud. Men när jag tänker efter har jag faktiskt lärt mig massor, trots det överfulla huvudet. Tänkte dela med mig lite av mina nya fångkunskaper.
Ordet fång kommer från ordet förfångad, vilket syftar på att hästen blir rörelsehindrad av sjukdomen. Den får ju ofta så ont i hovarna att den inte vill gå eller röra sig. Den svenska benämningen är alltså lite förkortad men exempelvis på danska heter det fortfarande forfangenhed.
I Sverige diagnosticeras i genomsnitt 15 hästar per dag med fång och 2 avlivas. Det är med andra ord ett ganska stort problem. Jag tror att de flesta hästmänniskor någon gång har stött på fång på något sätt.
Man vet inte allt om fång och hur det utvecklas. Det är en av anledningarna till att jag tycker att det är en så spännande sjukdom. Men därför ska man också komma ihåg att det jag skriver i det här blogginlägget inte på något sätt är hela eller enda sanningen. Detta beror även på att jag inte kan skriva precis allt jag vet om fång, det hade blivit alldeles för långt, och på att jag faktiskt inte vet allt (tro det eller ej men studenter vet inte allt, vi är ju under inlärning).
En svårighet med just fång är att det finns en hel del andra åkommor som ger samma symtom kliniskt. Förr kallade man tydligen allt för fång men idag försöker man vara lite mer specifik. Det kan vara lite farligt att direkt sätta diagnosen fång eftersom man kan missa exempelvis en pinne i hoven eller liknande om man direkt tror att det är fång. Därför lär vi oss att vara väldigt noga i den kliniska undersökningen. För att krångla till det lite extra kan vissa diagnoser också predisponera för fång och detta måste man ta hänsyn till. Exempel på sådana diagnoser är EMS, hovböld, fraktur eller generellt dålig hovvård. (Detta betyder inte att alla hästar som har fång har fått dålig hovvård!) Om man misstänker fång får man alltså inte utesluta hovböld osv. Generellt kan man säga att det ofta är flera predisponerande faktorer som ligger till grund och när det tillkommer en triggande faktor rinner bägaren över och hästen får fång.
En anledning till att hästar får fång när de släpps på bete är att tarmfloran rubbas vid foderbytet som den nya gräshagen innebär. Hästar är som bekant väldigt känsliga för tarmflorarubbningar och det är en predisponerande faktor på så sätt att det höjer baseline, det krävs mindre andra faktorer för att fång ska utvecklas. Dessutom är vissa växter mer predisponerande än andra, exempelvis blodrönn, sandvita och sandtrav (jag skojar inte, det finns en blomma som heter så).
Det finns olika nivåer av fång men man brukar säga att det är allvarlig fång (jag har till och med hört någon säga ”riktig” fång) om det involverar en hovbenssänkning och/ eller hovbensrotation. Det är alltså benet inne i hoven som byter läge. Eftersom hovväggen växer längs med hovbenet kommer hovväggen få en ny vinkel när hovbenet får det. Det är det som blir den sk fångranden på hoven.
Vad som egentligen händer på cellnivå är så himla krångligt att jag inte vet hur jag ska kunna förklara det på ett enkelt sätt utan att det blir typ fem sidor långt så jag tänker lämna det idag.
Behandling av fång är komplext eftersom sjukdomsbilden är komplex. Generellt har man följande mål:
- Hästen ska må så bra som möjligt, bli frisk
- Hästen ska vara bekväm under behandlingen
- Praktiskt genomförbart ex gå att hålla rent
- Rimligt pris
Vår föreläsare berättade om en ny teknik som man i viss mån använder idag, nämligen att hålla hästen liggande för att avlasta hovarna. Hästen är ju som bekant ett tungt djur och det är stor belastning på hovarna. Vid hovbenssänkning/ rotation har hästen därför väldigt ont. Om man kan se till att hästen inte belastar hovarna alls går läkningen bättre. Därför har man utvecklat en slags bur som är så pass stor att hästen kan ligga ner med god plats men med så lågt tak att den inte kan resa sig. Tanken bakom är alltså att om hästen inte står på sina hovar så belastar den inte sina hovar och läkningen går snabbare, samtidigt som hästen får mindre ont. Enligt vår föreläsare har man sett bra resultat av detta men det är ändå en lite tveksam behandlingsmetod eftersom hästar verkligen inte gillar att ligga ner utan att komma upp. Dels så är de flyktdjur som vill ha möjlighet att snabbt springa iväg om de känner sig hotade, dels gillar de inte att kissa liggande. Man kan dock fundera på om det inte är bättre att de ligger ner under några dagar än att de har ont i flera veckor och sedan ändå måste avlivas.
Som sagt, jag kan skriva många sidor om fång. Jag tycker att det är en jätteintressant sjukdom och jag kommer säkert skriva om den fler gånger. Hoppas dagens inlägg blev någolunda sammanhängande.
Första veckan i fyran
Nu är första skolveckan avklarad. Jag går alltså fjärde året nu, helt galet. Nu börjar den praktiska delen av utbildningen. Första kursen heter klinikförberedande kurs och den håller i sig hela terminen. Vi har föreläsningar på förmiddagarna och praktiska övningar på eftermiddagarna.
Den här veckan har vi bland annat haft föreläsningar om beteende och behandling för hund, katt, häst, gris och ko. Utdrag från mina anteckningar från koföreläsning:
"Ko med kalv = farlig.
Brunstiga kor i grupp = farliga.
Tjur = farlig.
MEN det ändå oftast kon som står bredvid den ko du håller på att behandla som du måste se upp med, oftast den som sparkar dig."
Och då tycker ändå jag att kor är bland de snällaste djur vi håller på med.
Jag hade tur och hamnade i en grupp som fick mjukstart förra veckan med bara två övningar: klinisk undersökning nöt och klinisk undersökning hund. Det mesta vi gör med nöt gör vi ute på Lövsta som är ett forskningscenter som tillhör (tror jag) SLU. De har i alla fall både kor och grisar, och även ett slakteri. I veckan var vi alltså där och övade oss på att undersöka kor. Vi fick också lära oss hur man fängslar en ko, alltså hur man sätter fast den. Det kan vara nödvändigt när man exempelvis ska ta blodprov. Det gör man nämligen oftast i jugularvenen (halsvenen) och eftersom kor inte tycker om att man håller på med deras huvuden vill de inte alltid vara stilla. Därför fixerar man dem, vilket de verkar acceptera förvånansvärt bra tycker jag.
Vi fick även lära oss om hullbebömning av kor. Det tycker jag är ganska svårt. Jag vill gärna jämföra med andra djur som exempelvis ofta är runda över bäckenet. Kor ska ju liksom vara lite knotiga, annars är de feta.
Vi har även övat på klinisk undersökning av hund. Då används dels hundar som tillhör SLU, dels studenternas egna hundar. Viktigt att komma ihåg är att inte bara göra det som står i instruktionerna utan att faktiskt titta/ känna ordentligt på det man ska. Nu när vi håller på att lära oss i vilken ordning saker ska göras och sånt så är det lätt att glömma att man faktiskt håller på med en undersökning, och istället bara känna på allt mekaniskt. Vi ska tex. öppna munnen och titta in, vilket jag duktigt gjorde. Jag missade dock att hunden fattades flera tänder, för jag var så fokuserad på att öppna munnen och tänkte mer på vad nästa steg var än på vad som faktiskt fanns i munnen. Pinsamt.
Nästa vecka drar det igång lite mer rejält med övningar nästan varje dag. Då ska jag bland annat lära mig bandagering av hästben, något jag verkligen ser fram emot.
I helgen är jag hemma hos mamma och pappa. Igår var vi på kalas för min bror som har fyllt 40 och hans dotter som har fyllt 13. Väldigt trevligt. Idag är det stallet som gäller och sedan några timmars tråkig tågresa hem. Jag ska ta med mitt nya stetoskop till stallet tänkte jag. Jag beställde ett nytt stetoskop från England, ett riktigt värstingstetoskop, Littmann Cardiology III, med lite annorlunda design än vanligt (special edition) och dessutom med mitt namn ingraverat. Det kostade typ 60 kr extra så jag tyckte att det kunde vara värt det för att minska stöldrisken (och öka coolhetsfaktorn såklart). Jag beställde torsdag kväll och på måndagen låg det i brevlådan. Jag blev riktigt impad, jag trodde att det skulle ta betydligt längre tid och att jag skulle behöva hämta ut det hos ett ombud. Kan varmt rekommendera medisave till andra.
Blickar framåt mot kommande läsår
I sommar har jag jobbat på en mellanstor smådjursklinik. Det är kul att få göra något på riktigt, inte bara läsa om det i en bok. Efter trean har vi en behörighet som nästan kan likställas med en djursjukskötare, förutom att vi inte exempelvis inte får vaccinera eller hantera zoonoser. Detta innebär att jag lägger kanyler, ger injektioner, tar blodprov, röntgar osv på dagarna. Det känns som att jag faktiskt gör lite nytta för en gångs skull. Resten av året är det ju bara att trycka in massa information som gäller och det kan lätt kännas hopplöst långt borta från djuren jag vill rädda livet på. Under fjärde och femte åren kommer det dock bli mer praktiskt än tidigare, vilket jag ser jättemycket fram emot. Sommaren har gått helt galet fort och jag börjar fjärde året om mindre än en månad. I början av sommaren kändes det som att mina nio jobbveckor skulle vara för evigt men poff sa det, och så var det bara två och en halv kvar. Är det inte lustigt?
Första kursen under fjärde året är klinikförberedande kursen. Då ska vi förberedas inför att gå på kliniken. Schemat kommer enligt äldrekursare att vara ungefär såhär: börja tidigt med några timmar föreläsning i hög takt, kort lunch, obligatoriska övningar tills sent på eftermiddagen, åka hem, försöka orka plugga eller i alla fall läsa igenom dagens anteckningar, eventuellt orka äta middag, stupa i säng. Jag tror att de överdriver lite för att skrämmas men det lär bli en intensiv termin. Fast den verkar bli rolig också. Kolla bara på listan över vad vi ska lära oss praktiskt:
· Klinisk undersökning och hantering - nöt, smådjur och häst
· Operationssalsrutiner och instrumentkännedom
· Provtagning och läkemedelstillförsel
· Rektalisering - häst och nöt
· Hantering, undersökning och läkemedelsadministration – gris
· Hantering och undersökning - får
· Digestionsorganens undersökning - nöt
· Reproduktion och undersökning av digestionsorganen - hund
· Suturering
· Förlossningsteknik mm (obstetrik)
· Hästens munhåla
· Cirkulation och respiration - nöt
· Odontologi - smådjur
· Bandagering - smådjur och häst
· Klövar
· Hovar
· Hud
· Ögon – häst och hund
· Laboration – klinisk kemi
· Lokalbedövning och intubering
· Akut- och intensivvård
· Hältundersökning – hund och häst
· Fallseminarium – häst
· Juver
Nä, vet ni vad. Trots alla varningar om hur jobbigt kommande läsår kommer att bli börjar jag bli lite sugen nu när jag läser kursplanen. Sömn i all ära men jag kommer faktiskt lära mig hur man vrider rätt en kalv i felläge! Då spelar det jobbiga inte så stor roll.
Årskurs tre - en sammanfattning
Det var visst ett tag sedan jag bloggade nu. Jag har till och med fått en fråga om jag har slutat blogga. Nej, det har jag inte. Jag har bara haft en paus. Annat i livet har behövt mer plats de senaste månaderna och därför har skrivandet hamnat lite på efterkälken. Tidigare år har jag skrivit en liten sammanfattning av året efter sista tentan så det är väl dags att jag sammanfattar trean litegrann nu. Jag tänkte ta det kurs för kurs, i den ordning vi läste dem.
1) Djurskydd, författningskunskap och epizootologi, 5 hp. En ganska lättsam kurs, förutom några dagar då vi pratade om djurskyddsbrott och djurplågeri. Nyttigt att lära sig vilka regler som gäller och hur en går till väga vid upptäckt av exempelvis galna kosjukan eller mjältbrand (det sistnämnda är särskilt aktuellt just nu, det har ni väl inte missat?).
2) Farmakologi och toxikologi, 14 hp. En tung och tuff kurs. Information om hur läkemedel och gifter fungerar i kroppen, skulle man enkelt kunna säga. Mycket kemi och mycket att lära sig utantill. Väldigt intressant såklart men många långa dagar. Väldigt många i klassen var tvungna att skriva omtenta på minst en av tentans tre delar, däribland jag själv vilket pajade min julledighet litegrann.
3) Livsmedelssäkerhet, 11 hp. En kurs om hur vi kan förhindra att folk blir sjuka av mat, ungefär. En hel del undervisning kring slakt och slakterier men också om sådant som jag aldrig trodde att en veterinär skulle behöva bry sig om. Hur färdigsköljd sallad egentligen sköljs, tillexempel. Eller hur det går att se ifall ägget som precis har knäckts i stekpannan är färskt eller inte.
4) Försöksdjursmedicin, 3 hp. Jag trodde att jag skulle gråta mig igenom den här kursen eftersom det är så hemskt med djurförsök men kursen visade sig vara riktigt bra. Kanske den bästa under hela trean. Dessutom fick vi en del djurkontakt vilket vi inte direkt är bortskämda med under utbildningens första år. Min inställning till djurförsök ändrades en del, mest för att jag nu vet mycket mer om hur saker och ting faktiskt går till. Just när vi läste den här kursen kom dokumentären om Maccarini vilket var väldigt bra timing. Alla som inte har sett den borde se den och tänka på försöksdjursaspekten vid forskning. Mer om det en annan gång.
5) Självständigt arbete i veterinärmedicin, 15 hp. Kandidatarbetet. Mitt arbete har titeln ”Att hålla ko och kalv ihop – möjligheter inom svensk mjölkindustri”. Det finns att hitta här för den som är intresserad. En lugn kurs där det är mycket hemstudier, vilket möjliggör en paus från den intensiva studietakten som annars råder under utbildningen. För mig var det i alla fall välbehövligt med en period där jag kunde lägga upp mina dagar själv och gå omkring i mjukisbyxor hela dagen om jag ville. Roligt att äntligen få fördjupa sig inom ett ämne också. Jag hade svårt att välja vad jag skulle skriva om, det finns massa andra ämnen som jag också hade velat välja. Kanske i framtiden.
6) Klinisk anatomi, konsultationskunskap och näringslära, 14 hp. En väldigt rolig men mycket intensiv kurs, till viss del på grund av att man spenderar mycket tid på asis (dissektionssalarna) och därför inte kan plugga hemifrån. För mig som pendlar ganska långt blev det väldigt långa dagar med trötta kvällar. Här kommer anatomin från första årskursen tillbaka, något de berättade för oss redan i ettan men jag inte riktigt trodde på då. Jodå, allt ska läras in en gång till, och dessutom på ännu ett djurslag. Även lite undervisning om röntgen, EKG och hältutredningar. Kul! Men det var tur att den här kursen låg sist på året för jag vet inte om jag hade orkat ladda om och börja på en ny kurs efter den ångestfyllda tentan som populärt kallas för gatloppet eftersom man springer (nåja, går) mellan olika stationer i den långa korridoren på asis.
Snart jag?
Varje år säger lärarna att det kommer att bli mer intensivt än förra året, och varje år tänker jag att det är väl ändå inte möjligt. Men varje år visar det sig att det är möjligt – och att en vänjer sig. Fast jag bävar lite inför fyran. Första kursen är klinikförberedande kurs och den varar hela höstterminen. Schemat lär vara ungefär hela dagen varje dag men obligatoriska moment varje dag. Jag har hört rykten om att det enda en orkar göra efter att ha kommit hem på kvällen är att gråta, äta middag och somna. Hemstudier verkar alltså vara svårt att hinna med. Jag har blivit tipsad om att det bästa är att anteckna på datorn eftersom det går mycket snabbare att skriva och det lär behövas. Jag tycker visserligen inte att informationen fastnar lika bra när jag skriver på datorn som när jag skriver för hand men det viktigaste måste nog ändå anses vara att faktiskt hinna skriva alls, inlärningen får bli ett senare problem. För att underlätta för mig själv har jag faktiskt köpt en ny dator. Det är något jag har velat ha ett tag nu, särskilt sedan min gamla dator mer eller mindre klappade ihop under kandidatkursen och jag därefter har fått släpa på sambons enorma dator till och från universitetet. Sambons enorma och inte så pålitliga dator, kanske jag ska tillägga. Efter några rejäla duster, alla med mycket dålig timing, kände jag att det var dags att byta upp mig. Nu har jag alltså en ny, och jag känner redan att det kommande skolåret kommer bli betydligt enklare. Bara en sådan detalj som att den nya datorn tar ca 5 sekunder att starta, jämfört med ca 3-10 minuter för den gamla, gör att allt känns mycket roligare. Dessutom tror jag att det kommer bli roligare att blogga med den nya datorn. Kanske det till och med går att koppla telefonen till den nya datorn för att föra över bilder. Utan att få ett psykbryt och vilja kasta ut datorn genom fönstret efter att den för tjugoåttonde gången inte vill connecta till telefonen, alltså. Ny teknik, nya tider, nya mål.
(Förresten, kommer ni ihåg att jag berättade att jag kvalade till student SM i dressyr? Vet ni vad? Vi vann lagguldet i dressyr! Det är nog enda gången i mitt liv som jag kommer kunna säga att jag har vunnit SM. Inte illa för en hobbyryttare va?)
Klinisk anatomi
Kursen vi läser nu heter Klinisk anatomi, konsultationskunskap och näringslära. Det är helt klart den roligaste kursen under hela det här skolåret. Jättekul att få lite kliniska aspekter på det vi lär oss. Idag hade vi till exempel övning i auskultation av hjärta och lungor på häst och hund (d.v.s. att lyssna med stetoskop), att ta blodtryck på hund och att ta EKG på hund. Så spännande och roligt. Äntligen!
Klinisk anatomi, det innebär ungefär att vi nu inte bara ska veta vad allt heter och var det sitter utan också hur detta är relevant i en klinisk situation. Vi har tillexempel lärt oss mycket om röntgen. Där är det viktigt att veta hur det normala djuret ser ut för att kunna se förändringar. Det kan vara svårt (i alla fall för mig) att se magsäckens form men en tydlig ledtråd om den är förstorad är att andra organ, exempelvis tarmarna, har blivit förskjutna. Det är även viktigt för att kunna tolka röntgenbilden tredimensionellt trots att den faktiskt är tvådimensionell. Ofta tas flera bilder från olika vinklar och dessa tolkas tillsammans. Vid röntgen av skelettben kanske en spricka inte alls syns på en bild men är jättetydlig på en annan. Eller så kan det vara något som ser ut som en spricka men som egentligen beror på att benen överlappar varandra i bilden. Kan man inte anatomin kanske hunden får gå hem med gipsat ben helt i onödan, eller så missas något annat viktigt.
Konsultationskunskap är ett lite luddigt ämne, i alla fall hittills. Det handlar om hur man som veterinär bemöter sina patienter och deras ägare. Oftast så är ju djurägaren på ett sätt den viktigaste patienten eftersom det är djurägaren som berättar anamnesen osv. Kan veterinär och djurägare inte kommunicera på ett bra sätt blir djuret lidande och det är ju såklart inte bra. Därför drillas vi i kommunikationsteknik med allt som ingår där, från personligt bemötande till journalskrivning.
Näringslära är som alltid väldigt spännande, speciellt när det handlar om häst tycker jag. Vi hade en del näringslära under första årskursen men vi har glömt en del så nu är det bra med repetition. Kunskap som inte används försvinner ju som bekant, och just näringsläran har vi inte använt jättemycket under trean så mycket har bleknat. Efter lite repetition tenderar det som tur är att komma tillbaka och vi går nu in på djupare kunskapsnivå i ämnet. Hästföreläsningen vi hade häromdagen var betydligt mer detaljerad än vi tidigare har läst men väldigt spännande. Vi fick räkna på foderstater och jämföra olika typer av arbetande hästar. Dessutom lärde vi oss att de råd som ägare till fånghästar ”alltid” har fått inte alls stämmer. Tidigare sa man att fånghästar skulle få hö från en ogödslad vall. Helst skulle det komma från en vall som stått orörd i flera år, typ. Detta är alltså inte helt bra enligt nyare forskning. Den typen av hö innehåller nämligen mycket socker, vilket är just det man vill undvika till fånghästar. Därför är det bättre med ett hö från en gödslad vall.
Vi pratade också om ifall hästar behöver kraftfoder eller inte. Hör finns det också gamla ”sanningar” som länge har ansetts gälla men som man idag börjar gå mer och mer ifrån. Förut fick hästar ofta havre som komplement till höet. Idag får hästar kanske inte alltid just havre men ofta något annat slags kraftfoder. Det behövs inte alltid. Har man ett bra vallfoder så räcker det, förutom att man oftast måste tillsätta natrium och selen eftersom svenska marker innehåller lite av just de ämnena. Sedan kan såklart näringsvärdet variera och olika hästar har olika behov men vår föreläsare påpekade att ridhästägare ofta överskattar hur mycket ens häst egentligen arbetar. Många tror att hästen går ganska hårt men i själva verket rids den kanske ”bara” fem-sex timmar i veckan varav bara två-tre är på banan och då är också en stor del av passet skritt. Detta står i kontrast till exempelvis ridskolehästar som rids flera timmar om dagen eller skogsarbetande hästar. För att inte tala om hästar inom trav- och galoppsporten. Jag var på en travbana för första gången för ungefär ett år sedan. Där och då insåg jag att våra egna hästar, som vi alltid har ansett ligger ganska bra i hull (förutom Oportuno som tenderar att vara lite i mulligaste laget) är världens tjockisar jämfört med travhästarna. Att kalla vår dressyrhäst vältränad, välmusklad och i bra kondition kändes plötsligt som ett skämt – sådan stor skillnad var det. Då kan nämnas att vår häst är helt normal jämfört med andra dressyrhästar, och säkert hopphästar med. Han anses relativt välmusklad och varken tjock eller mager. Men jämfört med travhästarna är han en riktig soffpotatis. Jag kan absolut erkänna att jag själv i allra högsta grad har varit (och kanske fortfarande är?) en av alla hästägare som överskattar hur mycket hästen egentligen arbetar, så jag kan absolut ha förståelse för andra som också gör det. Det där med foder är inte lätt, men jag tänker försöka lära mig så mycket att det kanske i alla fall inte känns svårt längre.