I söndags tävlade jag dressyr! Jag insåg hur mycket jag har saknat att tävla, det är ju hur kul som helst. 

Tävlingarna med akademiska ridklubben går till såhär: när alla anmälda är på plats lottas hästarna ut. En häst går normalt med två ryttare. Sedan går den som ska rida hästen som nummer ett ut i hagen och jämtar hästen. Medan ryttare nummer ett gör iordning hästen bygger alla andraryttare banan, hinder eller dressyrstaket. Försteryttaren får ungefär en kvart på sig att rida fram, plus skritt. (Värt att nämna är att jag i vanliga fall rider fram i ungefär 45 minuter.) Ryttare nummer ett rider sin runda och sedan får tvåan hoppa upp. Tvåan får ungefär fem minuter inne på banan och får alltså i princip bara hoppa upp och känna lite på hästen innan det är dags att starta. Lite annorlunda mot vanliga hästtävlingar, eller hur? 

När vi skulle lottta ut hästarna kunde jag bara tänka en enda sak: "bara jag inte drar Chikita". Gissa vilken häst jag fick? Chikita! 

Fast det visade sig faktiskt att Chikita var mycket trevligare i tävlingssammanhang än på lektioner. Så fort jag började knoppa manen förstod hon vad som var på gång och blev jätteglad. Och ridningen gick riktigt bra, jag är supernöjd. Jag fick en fantastiskt fin känsla inne på banan. Jag kunde verkligen känna hur Chikita ville gå bra. Hon var superglad, pigg och framåt. I ökningarna verkligen sög hon framåt. 

Jag tycker någonstans att känslan är det viktigaste i ridningen är just känslan. Jag bryr mig egentligen inte jättemycket om poängen jag får av domaren utan jag tycker att min egen upplevelse av ritten är viktigare. I söndags fick jag visserligen helt okej poäng men det jag kommer komma ihåg när jag tänker tillbaka på tävlingen är känslan. Känslan och det fantastiska samspelet mellan mig och Chikita. 

 

Jag har varit sjuk och legat totaldäckad hela veckan. Det har varit helt olidligt tråkigt. Därför blev jag helt överlycklig när jag vaknade i morse och insåg att jo, jag är nog nästan frisk! Hallluja here I come! Eller, nja. Egentligen ska jag nog ta det lugnt i några dagar till, annars kommer det väl komma tillbaka igen. Jag är något av en expert på att dra igång för hårt efter att jag varit sjuk, och därför aldrig bli riktigt frisk. Därför har jag (efter visst påtryck från nära och kära) kämpat stenhårt för att göra ingenting hela veckan. Jag har ställt in alla planer och legat i sängen eller soffan i princip hela dagarna. Det har varit jättejobbigt men vet ni vad? Jag tror att jag har blivit frisk snabbare såhär. Jag vill därför passa på att tacka för alla påtryck.

 

Jag har som sagt haft två kroatiska tjejer boende hos mig ett tag. De åkte tidigt igår morse. Det har varit jättekul att ha dem här faktiskt, trots sjukdom. Svenskar och kroater har hittat på massa roliga saker och trots att jag missade en del av dessa så tycker jag att jag har lärt känna dem ganska bra. De två som bodde hos oss var så snälla och söta, jättegulliga. Jag ser verkligen fram emot att få åka dit senare i vår. De sa något om att vi kanske skulle få åka och kolla på delfiner (!!!!) så jag håller tummarna för det.

 

På bilden: Jag och mina söta kroater

 

Idag är det alla hjärtans dag. Egentligen vill jag bojkotta hela dagen eftersom jag tycker att det är ett kommersiellt jippo. MEN. Det är fint med en dag som firar kärleken. Kärleken är ändå det finaste som finns. Det vackraste i världen.

When you fight love you’re always a loser, som Ola Salo uttryckte det. Inget övervinner kärleken och ingen kommer undan den. Vi är alla förlorare i kärlekens spel.

 

Eftersom idag är kärlekens dag vill jag skicka kärlek till alla jag håller kärt. Ingen nämnd, ingen glömd. Ni vet vilka ni är. Tack för att ni finns! Tack för att ni höjer mina oxytocinnivåer!

 

På grundskolan tyckte jag att det var så skönt att vara sjuk för då fick jag ju vara hemma några dagar och kolla på film. Kanske har jag blivit mesigare med åren för nu tycker jag att det är jättejobbigt att vara sjuk. Jag känner mig mycket mera sjuk och jag orkar inte göra någonting. Jag var tvungen att skriva klart en artikel till Bladmagen och nu är jag helt slut. 

På grundskolan gjorde det inte heller något om man missade en vecka, man tog igen det rätt snabbt. På högskolan är det helt omöjligt att ta igen mer än någon dag. Jag tycker nästan att en dag på veterinärprogrammet motsvarar en hel vecka på gymnasiet, mer ändå på grundskolan. Nu väntar lärarna sig att vi kommer ihåg allt de har gått igenom, på gymnasiet fick vi massa repetition varje lektion. 

Nåja. Bara att lägga sig och vila och hoppas på att vara frisk snart. Jag fick tipset att äta mycket frukt. Ingen aning om det funkar. Någon som vet? 

En minst sagt annorlunda ätposition. 

  

Idag har jag anmält mig till en dressyrtävling. Jojomän, här ska tävlas minsann. Jag är med i Upsalas Akademiska Ridklubb, UARK (Ja, Uppsala med ett p. Gammal stavning?) som ordnar aktiviteter för studenter. I höstas var jag med på deras hopptävling och nu är det alltså dags för dressyr.

Det var så länge sedan jag tävlade dressyr, jisses. Ett tag tävlade jag var och varannan helg men sedan tröttnade jag på det. Jag tröttnade på det där att man blir bedömd efter hur mycket man har tävlat, inte efter hur bra man egentligen rider. Jag tyckte plötsligt att det var helkasst att domaren skulle sitta där och bedöma mig och min häst under några få minuter och sedan uttala sig som om hen visste allt om oss. Plötsligt kändes det långsiktiga arbetet roligare. Det blev roligare att vara bästa vän med hästen än att se honom som ett tävlingsredskap.

Men nu ska jag alltså tävla igen och det ska faktiskt bli jättekul! När man tävlar med UARK lottas hästarna ut och man får väldigt kort tid på sig att lära känna dem innan man ska rida upp för domaren. På så sätt känns det svårare än en vanlig tävling. Då känner man ju hästen! Lite läskigt är det allt att sitta upp på en främmande häst och prestera. Men spännande.

Bara att börja lära sig programmet nu då. Jag funderar på om jag ska lägga ut bokstäver på matten i mitt rum och springa banan själv, så som jag gjorde när jag började tävla. Det fungerar faktiskt väldigt bra. (Det blir dock lite pinsamt om någon råkar gå in i rummet mitt under den samlade galoppen…) 

 

Jag har rotat fram några bilder på när det begav sig. Vilken snygg kavaj jag hade! Undrar om den fortfarande passar?

 

Nytt år, nytt jag? 

Hej bloggen. Long time no see. Nu är jag här i alla fall. Känn ingen sorg.

 

I torsdags skrev jag min stora biomedicintenta. Det gick väl … sådär. Typ. Det jag kunde, kunde jag. Men det jag inte hade pluggat ordentligt på kunde jag inte. Jag hittade alltså på lite roliga svar till några av frågorna. Och några frågor förstod jag inte riktigt så där hittade jag också på lite. Med andra ord: jag kanske blir godkänd om jag har tur, men jag blir inte ett dugg förvånad om jag får en omtenta. Jag får vänta de där tre veckorna som lärarna har på sig för rättning och hålla tummarna. Kanske, kanske att jag klarar det.

 

Nu är vi allihop inflyttade i huset och börjar känna oss hemma. Det går förvånansvärt bra. Vi är ändå fem människor och fyra hundar så man tycker att det borde bli lite stökigt men det blir det faktiskt inte. Kanske på morgonen när alla ska upp samtidigt, men i övrigt går det väldigt smärtfritt och bra.

 

Ibland kan det dock vara svårt att bestämma saker om alla tycker olika. Vi var på IKEA igår och skulle bland annat köpa en matta till vårt vardagsrum. Vi kan väl säga såhär: vi var inte riktigt överens om vad vi skulle köpa… Vi åkte hem utan matta. Nåja, bättre lycka nästa gång.

 

Det är så otroligt skönt att vara helt ledig den här helgen. Vi börjar nu kurs på måndag så vi har absolut ingenting att plugga på. Lovely! Jag sov till klockan tolv idag. Det gör jag nästan aldrig men det var sååå skönt. Jag har också passat på att uppdatera mina Spotify-listor, målat naglarna guldiga och sånt där annat som jag gillar att göra men nästan aldrig gör. Bruce Springsteens nya album har kommit ut nu så jag håller på att lyssna in mig på det. Spännande och inte speciellt ansträngande.

Ikväll blir det lördagsmys med film och trevligt folk. Jag ska inte klaga.

 

Som sagt, nästa vecka börjar vår nya kurs som ska hålla på fram tills sommaren. Den heter Organens Struktur och Funktion och vi ska lära oss precis vad det låter som. Äntligen ska vi få dissekera igen och lära oss sådant som faktiskt känns spännande. Det är svårt att koppla enzymer och andra kemiska prylar till veterinär, även om det faktiskt ÄR väldigt viktigt. Det känns roligare att lära oss om lungor och hjärtan än citronsyracykeln och vesikeltransport. Och dissektionerna! Som har saknat dem. Det kanske låter konstigt i en utomståendes öron, det där att vi tycker att det är kul att skära i döda, illaluktande djur. Men det är så otroligt intressant! Nu ska vi dessutom få fördjupa oss i varje organ, ett i taget. Åh så kul det ska bli.

 

 

Till dess njuter jag av att vara ledig och gosar med mina söta roomies. 

Jag bjuder på en fyrverkeribild trots att jag är livrädd för dem. 

 

Nu är det snart nytt år och då ska bloggare summera sitt år. Eftersom jag inte kände för att skriva en jättelång text som sammanfattar hela året så fuskade jag lite och kopierade en lista från Tumblr som jag tyckte var rätt bra. 

 

1. Best memory? – Antagligen när jag insåg att jag var antigen till veterinärprogrammet. Eller sommarkvällar med vänner.

 

2. Worst memory? – Allt som har med brake ups att göra. Uuuh.

 

3. Any regrets? – Att jag inte lyssnat mer på mig själv. Jag ska börja göra det. Och jag ska börja tro på att det jag säger till mig själv faktiskt är sant och göra det som jag säger åt mig själv att jag vill göra. 

 

4. Any illnesses or injuries? – Nej, inte egentligen. Trillade med cyckeln några gånger typ.

 

5. Biggest achievement? – Klara av hela basåret utan en enda omtenta.Överlevt en sommar på hotell/ restaurang. Lyckas ta mig samman och vända om hela mitt liv. Ta mig in på en av Sveriges svåraste utbildningar och klara av flytten till Uppsala. Att jag lyckats skaffa nya vänner. Framförallt att jag lyckats gå upp varje morgon och ta mig i kragen, trots att jag ibland bara ville sova bort hela veckor.

 

 

6. Song that reminds you of 2013? – Många. Krossa alla fönster, Tröjan du hatar, Get lucky, Legenden, Shake that, Lyckligare nu. För att nämna några. Jag har minnen kopplade till var och en av dessa.

 

7. Quote that sums up 2013? – "Don’t worry. If it’s supposed to happen, it will."

 

8. What would you change about this year? – Egentligen inget. Alla bra och dåliga saker har format mig och gjort mig starkare. Nu vet jag mer vad jag klarar av och jag vet vilka som står bakom mig oavsett vad som händer. (Okej, jag vet att detta låter galet klyschigt men det är faktiskt sant.)

 

9. Most unexpected thing that happened? – Att jag har börjat älska Maskinen.

 

 

10. Was 2013 better than 2012? – Ja och nej. Ibland. Med facit i hand har det nog varit det, men det krävdes en del för att komma igenom det.

 

11. Biggest disappointment? – Att jobbet som jag trodde skulle bli så bra visade sig bli katastrof.

 

12. Hardest thing to deal with? – Mig själv. Alltid mig själv.

 

13. Nicest thing someone did for you? – Pappa som vägrade åka hem utan att ta mig med sig när jag mådde som sämst.

 

14. Most fun you had? – Helt klart allt med Rebecka. Förmodligen när vi spelade tarzanvrålet så hela Flogsta hörde det.

 

 

15. Experience that changed your life? – Ögonblicket då jag insåg att jag var tvungen att totaländra mitt liv – och att jag faktiskt kunde genomföra det. När jag insåg hur stark jag är.

 

16. Best movie you saw? – Känn ingen sorg

 

17. Valuable life lesson you learned? – Tro inte på allt som folk säger. Var inte så naiv.

 

18. Get any new nicknames? – (och My). Tack för den riri. 

 

19. Best book you read? – Konsten att vara Kvinna av Kaitlin Moran.

 

20. Best TV show you watched? – Game of thrones.

 

 

21. What do you wish you’d done more of? – Jag önskar att jag hade haft fler stunder med hästarna.

 

22. What dates from 2013 will always stay in your mind and why? – Jag kommer minnas dagarna på Hanö med Rebecka. Vandring med en stukad fot, hur kom vi på den idén?

 

23. What was your greatest musical discovery? – Mumford and sons. Återupptäckte the Killers.

 

24. What kept you sane? – Mina hästar. Hur skulle jag klara mig utan hästar i mitt liv?

 

 

25. Who did you miss? – Ända sedan flytten till Uppsala har jag saknat Rebecka.

 

26. Quote a song lyric that sums up your year. – Min låt i år har varit ”I will survive”.

 

 

27. Goals for 2014? – Bestiga Kebnekaise med Rebecka i sommar. Gå på fler konserter och gå mer på bio. Lära mig laga god mat.

 

28. Tell us what will be going on in your life a year from now. – Jag kommer antagligen vara mitt i en flytt (igen), samtidigt som jag planerar vad jag ska ha på mig när jag firar nyår med toppenbra vänner. 

 

Julen är äntligen över. Ja, jag vet, det är nästan förbjudet att säga att man inte älskar julen. Men nu säger jag det: jag älskar inte julen. Inte alls. Jag tycker det är mysigt att träffa familjen och ge bort julklappar och så men i övrigt innebär julen mest jobbigheter för mig. Bråk, stress och trångt i huset. Skönt att det är över.

 

En del saker har dock varit supertrevliga under julhelgen. Jag har fått gosa jättemycket med hund, katter och hästar. Jag har träffat min saknade vän Rebecka. God mat. Och det är alltid mysigt att få vara hemma hos mamma och pappa ibland. Bli lite bortskämd sådär.

 

Nu sitter jag i mitt nya hus i Uppsala. Åh, så fint det låter. Mitt nya hus. Tyvärr är det inte så fint som det låter. Jag äger inte huset. Jag ska hyra det i ett år tillsammans med fyra andra. Det ska bli väldigt kul! Åh, så skönt det är att slippa korridoren i Flogsta. Nu kommer jag bo mycket finare och mycket närmre skolan. Dessutom kommer det kosta ungefär lika mycket. Sweet! Jag ska bara renovera mitt rum lite. Fortsättning följer. 

 

Jag och pappa körde upp från Skåne igår och flyttade alla grejer från Flogsta hit idag. Tusen tack pappa! Det var så skönt att få hjälp med allt. Tack tack tack! Nu har pappa kört och jag är själv i huset. SÅ SKÖNT. Jag borde plugga men nej, inte idag. Jag ska dricka te och njuta av att äntligen vara lite själv och få bestämma helt själv vad jag vill se på tv:n. Nästa program: Say yes to the dress. Älskar det. (Fast snälla mamma, när jag gifter mig vill jag bestämma själv vad jag ska ha på mig. Gör inte som mammorna i programmet.)

Tack Philippa för att du bjöd med mig!

Otrolig stämning, trots att vi hade sittplatser stod vi upp större delen av tiden och diggade tillsammans med de som stod på sina sittplatser bredvid. 

Oj, vad jag har haft fullt upp hela veckan. Eftersom jag tänker mig att typ mamma och pappa gärna vill veta lite vad jag sysslar med så kommer en liten heads up här.

Hela lördagen och söndagen stod jag och min kompis i en monter på Hundmässan i Stockholm och delade ut broschyrer för Royal Canin, ett företag som säljer hund- och kattfoder. Jag tycker det där med foder och foderlära är himla intressant och det var spännande att stå bredvid säljarna när de gav råd till kunder. Jag tror nog att vi lärde oss litegrann.

Dessutom såg vi massvis med hundar, den ena sötare än den andra. Det är fantastiskt så många hundraser det finns! Och ännu mer fantastiskt vad man kan lära hundar. Allra mest imponerad blev jag av tjejen som vann SM i freestyle med sin border collie. (Vår monter låg precis vid den största scenen så vi hade full koll på alla tävlingar.) Otroligt så samspelta de var, vi såg inte ens vilka kommandon hon använde för att få hunden att göra som hon ville. Häftigt!

Jag blev väldigt sugen på att skaffa en egen liten hund. Det får väl bli i framtiden. Uuuh. Jag vill ju ha NU.

 Bara på hundmässan behövs den här skylten!

 

 

Både måndag och tisdag har jag varit på möten och aktiviteter på kåren. Nu i december verkar alla utskott ha hur mycket som helst planerat som jag vill vara med på.

Igår var jag på funkismiddag. Det är en sittning (typ middag) som kåren ordnar åt alla som har varit aktiva i kåren under året. På vanliga sittningar har man serveringspersonel och sånt men på funkismiddagen hjälps alla åt. Varje år är det ett tema och de olika utskotten klär ut sig efter det temat. I år var temat PK, alltså politiskt korrekt. Utskottet som jag är med i, Bladmagen, klädde ut sig till Pippi Kortstrump. Sjukt PK.

 

Nu är det snart helg igen och såklart har jag fullt upp då med, det verkar inte bli någon vila alls för mig. På lördag ska jag på Håkan Hellström-konsert i Stockholm. Ska bli jättekul, jag älskar Håkan.

På söndag ska jag och ett helt gäng gå på bio och se den nya Hobbit-filmen. Woop woop!

 

Jag är riktigt kass på att planera min tid. Riktigt kass. Exempel: sovmorgon prioriteras högt - plugg lågt. Ligga i sängen hela kvällen och kolla på tv-serier prioriteras högt - packa upp väskan från förra helgen prioriteras lågt. Resultat: varken plugg eller väskuppackning blir gjort. Panik över detta leder till följande reaktion: "Hjälp måste ta tag i mitt liv. Eller förresten, det får Framtids-My fixa"

Jag mår fortfarande illa till och från sedan jag åkte tåg i måndags. 

 

 

 

Det var bara ett litet problem...

Ingen ringde och behövde veterinärhjälp. Inte ett enda djur fick kolik eller skadade sig eller problem med kalvningen på hela kvällen. Så jag satt större delen av tiden i en soffa och väntade på ett telefonsamtal som aldrig kom. Kollade lite på tv. Bläddrade i några tidningar. Pratade med veterinärer och äldrekursare. Men faktum är att det mest veterinäriga som hände under de sex timmar jag var där var att jag desinficerade mina stålhättestövlar. Spännande...

Jag håller tummarna för att det händer mer nästa gång! 

Just nu sitter jag på ett tåg på väg till Malmö. Jag ska nämligen hälsa på min superbraiga vän torsdag till måndag. Ska bli så kul. Jag skolkar till och med från skolan. Om du läser detta Rebecka: you better be worth it! 

Stay tuned för bilder på julbak och pannkaksfrukostar! 

Naturligtvis är jag feminist! Det är liksom inte ens en fråga för mig. Faktum är att jag trodde att det var en självklarhet för alla normalbegåvade människor, både kvinnor och män. På sistone har jag dock märkt att det inte är så.

Jag satt i köket i min korridor och väntade på att min mat skulle koka klart. På bordet låg en tidning med en artikel om kvinnor och kroppsideal uppslagen. En kille i korridoren kommenterade den och vi började diskutera. Han var väldigt snabb med att hålla upp händerna och säga ”Ja, alltså du får inte tro att jag är feminist för det är jag verkligen inte!”. ?!? Jag gick såklart igång på det. ”VA?! Är du inte feminist? Hur kan NÅGON i dagens samhälle inte vara feminist?” Han fattade inte vad jag menade. Hur skulle han kunna vara feminist? Han var ju man. Om han hade varit feminist skulle han ju ha hatat män, och därmed hatat sig själv. Det går ju inte, tyckte han. Jag menade på att alla som är för jämställdhet är feminister. Han kontrade med att han inte bryr sig ifall kvinnor får högre lön, det får de gärna ha, han brydde sig egentligen inte alls om jämställdhet ”och sån där annan politik”. Så han var absolut inte feminist och det hade jag faktiskt inte trott om dig heller My.

För mig är det så absurt hur man inte kan bry sig. Hur kan man bara skita i det faktum att Sverige är ett av världens mest jämställda länder men att kvinnor fortfarande får lägre lön än män, förväntas ta ut större delen av föräldraledigheten, får skulden för att de våldtas osv osv. Hur kan det inte vara viktigt?

En annan i min korridor frågade mig: ”Vad har hänt med ditt hår?” ”Jag har klippt det..” ”Jo, det ser jag. Men VARFÖR?” För att jag ville. För att jag inte måste ha långt vågigt hår bara för att jag är tjej. Jag får om jag vill, men jag måste inte.

 

 

Jag kan fortsätta på det här ämnet länge. Det är absurt vad folk tycker. Jag har hört att jag får skylla mig självför att killar på klubben är äckligt närgångna, jag hade ju en kort, tight klänning på mig. Jag har fått höra att det är så konstigt att jag som ung tjej vill bli veterinär, man ser ju framförallt män i läkarroller (till saken hör att det faktiskt är 90 tjejer och 10 killar i min klass). Jag får alltid höra hur ovanligt det är att min mamma har ett chefsjobb men inte min pappa, för att inte tala om hur konstigt det är att min pappa faktiskt var pappaledig. Få av mina kompisar (de flesta runt 20/25-årsåldern) hade en pappa som var hemma med dem. 

Mina exempel är inte ens speciellt ovanliga eller unika. Och jag skulle kunna fortsatta rabbla kvinnoförnedrade saker som folker har sagt till mig eller nära mig. 

 

Jag kan bli så trött på samhället. Till alla som inte är övertygade om varför feminism behövs, kolla in den här länken: trettiotreanledningar

Detta är från när jag var och kollade på Bruce Springsteen den 28 juli 2012. Fortfarande bland det absolut mäktigaste jag har varit med om. Jag står någonstanns där mitt i publikhavet. Titta, lyssna och njut av en av mina absoluta favoritlåtar.

Familjen i all ära men djuren var toppen att träffa igen. Kela, mysa och lyssna på små tickande hjärtan i mitt stetoskop. 

Jag fick även träffa bästa Bec igen. Love you girl! Vi får ses snart igen! 

Man lär sig något nytt varje dag. Detta har jag lärt mig i helgen: 

Svante Turesson och Ture Sventon är INTE samma person. 

Även gamla lusitanohästar kan vara pigga och bocka högt. 

Små shettisar är otroligt söta. 

Vår katt Morris rivs rejält när han tröttnar på att bli kliad. Sedan vill han bli kliad igen. 

Mammas mat är väldigt mycket godare än fil och müsli. 

När pappa sa att alla äpplen hade trillat ner från träden i stormen menade han verkligen alla. 

Efter nyår kommer jag inte behöva bo i min äckel-korridor längre! Woho! 

Jag och några av mina vänner på veterinärprogrammet ska hyra en villa ihop. Detta innebär:

1) Jag behöver bara dela kök med fyra andra, inte med tolv andra. 

2) Jag kommer att få fyra superdupersöta shetland sheepdogs som room mates.

3) Jag behöver därför inte panikköpa en hundvalp bara för att jag längtar så otroligt efter djurkontakt.

4) Hyran kommer att bli lägre för ett rum i en stor villa med kök, vardagsrum, två badrum, veranda etc, än vad den är nu för mitt korridorsrum.

5) Jag kommer att få ca tio minuters cykelväg till skolan istället för en halvtimme.

6) Jag kommer att bo med mina trevliga kompisar istället för ett gäng okända människor som jag aldrig tycks komma närmre än "bekant-men-inte-mer".

7) Jag slipper Flogstavrålet varje kväll. Jag tyckte det var kul i början men nu börjar jag tröttna lite.

8) Det kommer bli lite mer att städa... Men det kan det ju vara värt.

9) Villan har bastu! Jag kommer ha fri tillgäng till bastu!

 

Jag är superexalterad! Åååh, kan det inte bli nyår snart?

 

Woopeliwoop! Det känns som om jag ska flytta till ett slott!